Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Julbetraktelse. Af Kyrkoherde S. E. Hagberg
- Kommen alla! Matt.11:28
- Huru ett människolif blef räddadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glömskans haf, rena oss i sitt blod och göra oss täcka i
Guds ögon och sålunda återställa friden mellan oss och
Gud. »Medan vi nu rättfärdiggjorda äro genom tron,
hafva vi frid med Gud.» Midt under tvång i världen
hafva vi frid i Jesus. Frid och hvila, ack, saliga glädje!
Vår fridsfurste bor nu däruppe i fridens boningar. Där
bereder han äfven rum för de sina. Snart skall han
komma och taga oss hem till sig. Om vi skulle förlora
allt på jorden, ja, ända till lifvet, hafva vi i själfva
verket förlorat något, när vi bergas hem till Jesus?
Å andra sidan, vunne vi hela världen, hafva vi i
verkligheten vunnit något om vi förlora vår själ? Det
börjar kvälla för många af oss. Vi hafva mottagit och
trott på detta barn, som föddes julnatten. Ack, låt oss
förblifva i hans kärlek ännu några stunder! Snart höres
anskriet: Si, brudgummen är här! Då blir det jubel och
fröjd, jubel och fröjd, för dem som hafva sina lampor
brinnande att möta fridsfursten! Broder, syster, är du redo?
*
Kommen alla!
Matt. 11: 28.
Kommen alla, kommen alla,
Ljuder Herrens maningsord
Till de sorgsna, till de glada,
Ja, till alla på vår jord!
Till de unga, till de gamla,
Om de gråta eller le:
Kommen alla, kommen alla,
Att jag må min frid er ge!
Han har hvila för det hjärta,
Som på jorden ro ej fann,
Och det sår, som djupast blöder,
Det förbinder, läker han!
I den öppna, vida famnen
Rum han har för hvar och en,
Nattsvart mörker viker fjärran
För hans nåds och sannings sken.
O, så kommen alla, alla
Till den vän, som kallar så,
Och kan gifva långt utöfver
Allt hvad ens vi tänka må!
Kommen till den hulda famnen,
Som mot alla sträckes ut,
Tålig, väntande och trofast
Än alltjämt till dagens slut!
Hvarför dröja, hvarför tveka,
När han kallar en och hvar?
Och åt en och hvar, som kommer,
Samma rika gåfvor har?
Ja, om du ock redan kommit,
Må på nytt du komma än,
Att utaf hans nåd och fullhet
Vederkvickas om igen! L. S.
*
Huru ett människolif blef räddadt.
Den sköna jultiden nalkades, och jag ville skaffa
mig några vackra blomsterkort att skänka bort,
hvarför jag en morgon gick till ett ställe, där
jag visste att jag kunde finna en stor samling att välja
ibland.
Under det jag såg på en massa inskriptioner och höll
på att göra mitt urval, märkte jag ett fruntimmer i min
närhet, som synbarligen var där i samma ärende. Som
hon ej tycktes kunna finna hvad hon sökte, frågade jag
henne efter några minuter, om det ibland dem jag utvalt
möjligen kunde finnas några, som hon särskildt tyckte om.
Hon tackade mig förbindligt och sade, att hon hade
sökt ut alla, som hon önskade få utom ett, och hon var
säker, att det skulle finnas bland de osorterade korten, ty
hon ville minnas att det hade utgifvits af traktatsällskapet
endast för ett år sedan.
»Det är ett kort med purpurfärgade penseer – styfmorsblommor,
ni vet – och med versen: »Kasten allt edert
bekymmer på honom, ty han har omsorg om eder». Jag
önskar det för ett särskildt syfte», sade hon; och tillade
därefter, liksom utan att tänka därpå: »Dessa ord voro ett
medel att förra julen rädda ett människolif. Ni må då icke
undra, att de äro värdefulla.»
Därefter meddelade hon i få ord historien om en person,
som genom att hafva undergått förskräckliga pröfningar
hade mistat tron på mänsklig kärlek, sannfärdighet och
hederskänsla, samt värst af allt på Gud.
Det var juldagen.
Han stod i begrepp att lämna huset, där han bodde,
och kände sig fattad af en oerhörd frestelse. Barnen hade
just nyss kommit hem från en fest med julträd, glada och
lyckliga för sina små gåfvor. Han smög sig genom ett
rum, från hvilket de nyss hade gått, så att ingen måtte se
när han lämnade huset. Där låg på golfvet, just på den
plats, han skulle trampa, för att gå öfver tröskeln, ett kort
med purpurfärgade penseer och orden: »Kasten allt edert
bekymmer på honom, ty han har omsorg om eder.» Häpen
och träffad i sitt innersta, kunde han icke vika undan
för detta budskap från himmelen, som mötte honom liksom
för att hejda honom i hans onda, fega förehafvande.
Hoppet vände tillbaka, och med detsamma fick han mod och
kraft att taga upp den tunga bördan af ett krossadt och
förfeladt lif. Gud drog omsorg om honom och blef honom
en hjälpare i hans bekymmer.
Denna berättelse rörde mig djupt och har ofta sedan
kommit mig i sinnet, ehuru jag aldrig sedan sett detta
fruntimmer och ej vet någonting vidare om saken. Den
återkommer alltid i mitt minne med särskild styrka, då jag
skall välja bibelspråk för att skänka bort. Enär vi ha det
löftet, att Guds ord »icke skall komma tillbaka förgäfves»,
må vi då icke med rätta bedja om Guds särskilda välsignelse
öfver dessa små budbärare, som gå till så många hem,
dit vi aldrig kunna komma.
Jag kunde icke låta bli att tänka, det kanske någon
»i det fördolda» hade bedt Gud välsigna just detta budskap.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1898/0006.html
