Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. H. Spurgeon. (Vid 21 års ålder.) - Vänlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
C. H. Spurgeon.
(Vid 21 års ålder.)
Då jag tänkte på trons
lif, såg jag framför
mina ögon såsom i en
syn en hög trappa af ljus,
och jag steg, ledd af en
osynlig hand, uppför densamma
steg efter steg; då jag hade
stigit upp och gått långt och
högt uppåt, vred den sig
omkring gång på gång. Jag
kunde icke upptäcka något
stöd för denna upphöjda
trappa, inga järnpelare, inga
stenkistor – den tycktes hänga
i luften.
Under det jag klättrade
uppåt försökte jag att
se efter hvart trappan ledde,
men jag kunde icke se längre
än just på det steg, där jag
stod; utom att emellanåt
ljusmolnen öfver mitt hufvud
delade sig och jag tyckte, att
jag såg den eviges tron och
hans härlighets himmel. Mitt
nästa steg tycktes skola blifva
i luften, och likväl, då jag allt
fort sträckte fram foten, fann
jag, att jag hade ett fäste
under mig, fast som diamant.
Jag såg tillbaka på de steg,
jag hade gått, och häpnade,
men jag vågade icke dröja,
ty »framåt» var det ord från
rösten, som påskyndade mina
steg, och jag visste, ty tron
hade sagt mig det, att
vindeltrappan slutligen skulle
upphöra bortom sol och måne
och stjärnor i den outsägliga
härligheten.
Då jag gång efter annan
blickade ned i djupen, utur
hvilka trappan hade räddat
mig, ryste jag öfver mitt öde,
ifall jag skulle slinta från min
ståndpunkt, ty nästa steg
skulle då störta mig i
afgrunden! Öfver kanten af den
trappa, på hvilken jag stod,
blickade jag med fasa, ty jag
såg ingenting annat än ett
gapande tomrum af svart
mörker, och i detta måste
jag sträcka fram min fot i
tro på att finna ett nytt
trappsteg under foten.
Jag skulle hafva varit
oförmögen att gå framåt och
skulle hafva satt mig ned i
ytterlig förtviflan, om jag
icke från ofvan hade hört
rösten af en, på hvilken jag
litade, sägande: »Frukta icke,
ty jag är med dig.» Jag visste,
att denne min hemlighetsfulle
ledare icke kunde taga
miste. Jag kände, att den
oändliga trofastheten icke
skulle bjuda mig att taga ett
steg, om det ej var tryggt;
och fördenskull står jag
alltjämt på vägen uppåt, denna
stund lycklig och glad, ehuru
min tro är öfver all min
fattningsförmåga och mitt verk
vida öfverstiger mina egna
krafter.
C. H. Spurgeon.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
