- Project Runeberg -  Julfrid / 1898 /
31

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utsikt af Santiago de Cuba - Efter många dagar. Af Jennie Perret

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Utsikt af Santiago de Cuba.

Efter många dagar.

Af Jennie Perret.

»Langton Moor, herre? Tåget dit har nyss gått.»

»Kommer det inte något tåg senare?»

»Nej, herre; Hilton-iltåget går visserligen om en half
timme, men det stannar inte vid någon af småstationerna.»

»Så förtretligt! Nå ja, det kan inte hjälpas; jag måste
resa med 8,30-tåget i morgon. Jag lämnar mina saker i
bagagerummet.»

Sedan Georg Grayton hade aflämnat sitt resgods, lämnade
han stationen och for tillbaka till sitt logi.

»Här är jag nu igen, som ni ser, fru Milford», sade
han till sin förvånade värdinna; »återkommen alldeles som
den värdelösa slanten i ordspråket.»

»Nej då, herre!» utropade den goda kvinnan, som
hade sagt »farväl» och uttalat sina önskningar om en glad
jul till sin mest omtyckte logerare för endast tre kvarts
timma sedan; »det har väl inte händt någon järnvägsolycka
eller något i den vägen?»

»Nej, men folkträngseln var så stor, att vi blefvo uppehållna
då vi foro nedåt gatan; min vagn kunde inte komma
ur fläcken. Detta gjorde, att vi kommo för sent, ehuru
min häst var god och kusken gjorde allt, hvad han kunde,
för att hinna fram i tid. Jag kom fem minuter för sent, så
att jag telegraferade till mina vänner, aflämnade mitt resgods
och reste hushållsaktigt tillbaka i omnibus. Låt mig
nu få ett stycke bröd och ost till kvällsvard (som ni vet,
drack jag té innan jag gaf mig åstad), och låt mig få frukost
kl. 7, så skall jag fara med 8,30-tåget.»

Morgonen därpå begaf Georg Grayton sig i god tid
till stationen, och sedan han tillsett att hans nattsäck och
två väl packade koffertar kommit med i bagagevagnen,
slog han sig ned i en andra klassens kupé.

Den ende öfrige passageraren i vagnen var en lång,
mager, medelålders man i tjock resrock och väl ombonad
med schalar.

»Det är ju rätt kallt?» sade Grayton med ett behagligt
småleende; därefter dröjde det ej en half timme förrän
han, som ej delade sina landsmäns kända motvilja och
misstro mot främlingar, var i rätt lifligt samspråk med sin
medresande.

Han fick snart veta, att hans nya bekantskap nyss
hade återkommit från en ganska långvarig vistelse på Nya
Zeeland, och han lämnade honom en liten bok, som han
nyligen hade köpt och stoppat i sin rockficka.

»Lifvet på Nya Zeeland, af en som pröfvat det», sade
Grayton. »Jag kan just undra om författarens erfarenhet
öfverensstämmer med eder egen.»

Främlingen smålog; då han därefter öppnade boken,
blef han varse ägarens namn.

»Georg Grayton!» utropade han. »Ursäkta mig, får
jag fråga hvems son ni är? Jag kände en viss Georg Grayton
för flera år tillbaka; kan han hafva varit eder far?»

»Min fars namn var Edvard», blef svaret; »han hade
en bror, som hette Georg,»

»En bror! Säg mig nu hur gammal skulle han vara,
om han ännu vore vid lif?»

»Min farbror Georg lefver, kan jag med tacksamhet
förtälja – jag ämnar mig i själfva verket resa till honom
för att tillbringa julen i hans hem; hvad hans ålder angår,
så har han fyllt sjuttioett år.»

»Sjuttioett», mumlade främlingen – »detta är ungefär
samma ålder, min vän Georg Grayton skulle haft; men,
men – jag såg tillkännagifvet om hans död i en engelsk
tidning för många, många år sedan.»

»Det måtte hafva varit annonsen om hans kusins död,
de voro af nästan samma ålder och hade samma namn;
det var en man, som var mycket olik min farbror.»

»Var er farbror handlande i sidenvaror?»

»Ja; men han hade gjort bankrutt för många år sedan.
Han hade tagit en skurkaktig person till bolagsman;
så blef han sängliggande i en sjukdom och affärerna gingo
alldeles på tok – det var inte min farbrors fel.»

»Eder farbrors!» utropade främlingen. »Nej, i sanning,
icke för så vidt han visar sig vara den man, jag menar
– den man, som hjälpte mig att med friska tag begynna
min lifsverksamhet för åratal tillbaka, så jag var
endast en bondpojke från landet, en främling för hufvudstaden
och hufvuastadslifvet, och hade råkat i dåliga kamraters
händer under det jag var lärling hos Grimballs.»

»Jag vet att min farbror hade affärer med Grimball.»

»Ja, då är han samme man – samma vänliga, goda
människa, som visade mig vänskap i nödens stund. Jag
har honom att tacka för mycket af den medgång, som fallit
på min lott, han lärde mig att söka gudomlig hjälp och
ledning, och – jag kan tala om det för eder – mitt hjärta
sved, då jag läste underrättelsen om hans död – åtminstone
trodde jag, att det var hans. Och nu, säger ni, ämnar
ni besöka honom?»

»Ja, jag skulle hafva varit i hans hem vid tiotiden i
går afton, men kom fem minuter för sent till tåget.»

»En lycklig händelse för mig! Jag hade beslutit annonsera
om den gode mannen lämnat efter sig några anhöriga;
men icke väntade jag, att råka hans brorson här.»

»Det är alltid det oväntade som inträffar, eller hur?»
sade Grayton. »Jag är nu i kondition på eder forna plats.
Jag har en god anställning där; jag är inköpare.»

»Jag är glad att höra det! Hvad säger ni – ni har
eder gode farbror att tacka för allting? Det är just honom
likt! Här är mitt kort, skulle ni vilja lämna honom det,
och om ni ger mig hans adress, skall jag hälsa på honom.»

Grayton sade farväl till reskamraten och steg af tåget.

En halftimme därefter berättade han, sittande framför
sin farbrors härd, historien om sitt reseäfventyr.

»Mark Rylands!» sade den gamle herrn, då han läste
namnet på kortet. »O, jag minnes honom mycket väl! Och
han har framgång, säger du? Och, bäst af allt, är en Jesu
efterföljare ? Huru uppfyllas icke här den vise mannens
ord: »Kasta ditt bröd på vattnet, ty du skall få det tillbaka
efter många dagar.» Hvilken glad julnyhet! Jag var ledsen
öfver, att du icke kom i går, Georg, men nu känner
jag glädje öfver att du kom för sent till tåget!»

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1898/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free