- Project Runeberg -  Julfrid / 1898 /
32

(1897-1901)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En snöflinga - Rensning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hvad helst vi läsa i naturens
bok om skaparen, återstår
dock ett, hvarom hon
lämnar oss i fullkomlig
okunnighet. Detta ena är
våra själar och huru de
skola kunna blifva »hvita
som snö». Därom kan
endast bibeln, den gamla
goda boken, upplysa oss,
nämligen genom tvagning
i hans blod, hvilkens födelse
vi i dessa dagar fira.
»Om våra synder än vore
blodröda, så skola de dock
varda hvita såsom snö.» (Es.
1: 18.)

»Ack, två mig, att hvit
jag må blifva som snö!»

Aug. D.

En snöflinga.

Naturens bok är en intressant och diger bok,
fullskrifven af djupa sanningar, otvetydiga vittnesbörd
om skaparen, ur hvilkens hand hon framgått. Han
skildras där såsom »den store öfver allt», och hans visdom,
kärlek, omsorg, godhet och makt står på hvarje
blad omtalad.

Det blad i denna bok, hvilket nu ligger uppslaget
för oss, visar oss vintern med all dess gripande skönhet.
Liksom »den store öfver allt» gifvit åt sommaren
plantor och blommor i mängd, framsprungna ur jordens
väna sköte, så har han ock gifvit åt vintern sina –
af is. Och äro de mindre sköna för det? Hafva vi
icke alla någon bister vinterkväll beundrat dem och
gladt oss åt dem, då vintern målat dem på fönsterrutan?

Låtom oss betrakta en snöflinga. Om vi uppsamla
en och lägga den på ett kallt föremål, hvad få
vi väl se? Jo, hvarje snöfjäll är en i sig afslutad,
högst regelmässig och prydlig, mer eller mindre delad
figur. En svag förstoring visar oss att dessa figurer,
som man oegentligt kallar snökristaller, bestå af en stor
mängd små, fina, nålformiga iskristaller. Förgängligheten
af dessa gör det svårt att länge betrakta dem i ett
mikroskop, men lyckas det, så finner man, att dessa isnålar
äro sexsidiga dubbelpyramider, hvilkas ytor lifligt
återkasta ljuset. Dessa sexsidiga dubbelpyramider äro
isens egentliga grundform, grundstocken i isdrottningens
kalla rike.

En snöflingas byggnad är således oändligt skön
och underbar, och detta gäller äfven om hennes skära
hvithet. Huru kläder hon icke – ofta till julen –
skog, fält och sjöar i rik högtidsskrud! I underbara
festoner hvila snöpartierna på furans grenar, på tak och
stängsel, och är det natt, och månen blickar klarögd
ned öfver landskapet, huru gnistra då ej hans strålar
i fältens billioner snökristaller!

*



Rensning.

En dag såg jag hurusom en kvinna rensade sin
lilla trädgårdstäppa från ogräs. Hon uppryckte
det ena ogräset efter det andra och hade ingen
skonsamhet därmed. Ack, tänkte jag, när jag
gick förbi och såg detta rensningsarbete: Ogräs
växer af sig själft, och mycket arbete behöfs
för att få bort det. Ädla växter däremot behöfva
planteras och vårdas.

Förhåller det sig icke så äfven uti andens värld?
Det onda – det rotar sig så lätt i våra hjärtan och
växer så fort upp, medan ädel och god säd däremot
måste sås och väl skötas för att bära frukt. Jag har
märkt huru barn hafva lätt för att uppfatta det onda,
men icke lika snabb uppfattningsförmåga för det goda och
nyttiga. Ett ondt ord, hördt på gatan eller af skolkamrater
– ja, det fastnar så lätt i barnasinnet, medan det
ädla och rena måste planteras in – »pluggas» in dag
för dag.

Detta är min erfarenhet äfven beträffande mig själf.
Ehuru mitt hjärta genom Guds stora barmhärtighet blifvit
upplöjdt, harfvadt och besådt med ädel säd, märker
jag dock dagligen till min stora ledsnad och sorg, hurusom
mycket ogräs skjuter brodd och växer upp emot min
vilja, och Gud måste därför hafva mycket besvär med
att rensa mig därifrån. Det svider och gör ganska ondt
understundom i köttet medan detta rensningsarbete pågår.
Men Gud har icke någon skonsam hand mot
ogräs. Uppryckas måste det eller bortskäras eller uppgräfvas,
och därtill har Gud många tjänliga verktyg eller
medel, olika för hvar och en, allt eftersom det passar.
Emellertid har jag lärt att förstå, att rensningen är svår,
men den är behöflig, slipningen från alla kantigheter är
svår, men den är behöflig. Bäst är att gifva Gud fria
händer och säga:

        Gör som du vill,
        Blott du så mig förer,
        Att till slut mig hörer
        Himmelriket till.

O. B-g.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1898/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free