Julfrid / 1899 / 8 (1897-1901) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt konungapar - Var mild!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kungliga slottet i Kristiania.


Var mild!

        All bitterhet och häftighet vare fjärran från
        eder, äfvensom all ondska. Efes. 4: 31.

Som hagelskuren landtmans fält förstör,
Så skadar den, som strax är snar att klandra.
I häftigt mod man månget misshugg gör
Och krånglar till för både sig och andra.
Ty den som dömer utan vishet är
Liksom en jägare, den bindel bär.

Ett dåligt lynne är ett stormigt haf,
Där månget skeppsbrott timat under åren.
Vår ondska ständigt kortar lyckan af,
Men mildhet verkar som ett regn om våren.
Ett vresigt sinne dräper husets frid
Och skapar vinter midt i sommarns tid.

Säll den, som godhet i sitt hjärta bär
Och tänker vist och handlar, som han tänker.
Hvi är du vred? Se Herren Gud är när,
Sin blick på dig i tålamod han sänker.
Hur många fel har icke du – nåväl,
Till saktmod, saktmod har du stora skäl.

Med samma mått, hvarmed vi mäta ut,
Oss skall ock inmätt under lifvet blifva;
Barmhärtigheten kommer längst till slut,
Vi få den dom, som vi åt andra skrifva.
Det finns en sanning snarlik kattens klor –
Och det är den, hvari ej kärlek bor.

På klippig kust är krångligt lägga till,
Och uppför backen är det svårt att draga;
Men den är tanklös och far mycket vill
Som tror det bättras, om vi bara klaga.
Den största faran är ett hetsigt blod,
Hvad vi behöfva det är – tålamod.

Hvad har du där? En staf. Släng honom bort!
Den blef en orm, som slingrade i sanden.
Men på Guds bud grep Moses inom kort
Den ormens stjärt – och se, den vardt i handen
En staf ånyo – men en understaf,
Hvarmed han delade det Röda haf.

Så, om vi fatta hvarje pröfning rätt,
Skall den till nytta för vår vandring blifva;
Mot otrons ok är trons dock ganska lätt,
Och tron skall segern i all strid oss gifva.
Ännu som förr sig dela natt och våg,
Blott Herren, Herren leda får vårt tåg.

Var tröst, min själ, hur vinden springer kring,
Guds grund består; ej vågen oss skall dränka.
Din sorg kan vara hans trolofningsring,
Som, dunkel nu, i evighet skall blänka.
Förnöjsam var med lotten, som blef din,
Och bida morgonen, som snart går in.

Men under tiden, o var mild och god,
Döm hårdt dig själf, men mildt enhvar du möter.
Igenom världen strömmar syndens flod,
Och mången oförtänkt mot faran stöter.
En enda gång du vandrar denna stig –
Gif då ett vänligt minne efter dig!

C. B-g.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>