Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Endräkten i Kristi rike förverkligad genom mission
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Endräkten i Kristi rike förverkligad genom mission.
Endräkt är att draga ens. Detta innebär att, i olika
fall af dragande, det antingen är en och samme som
drager eller att, om flera draga, de göra det efter samma
regel, och att i följd däraf de dragna dragas till samma
ställe.
Endast i Kristi rike finnes verklig endräkt. En enda är
där som drager, ehuru det sker genom olika personer såsom
medel. Alla, som dragas, dragas ock till samma mål.
Den ende och samme som drager är den helige anden;
fadrens ande, emedan han utför fadrens uppdrag, och sonens
ande, emedan det är till sonen, i hvilken frälsningen är, som
han drager.
Platsen eller målet, dit anden drager, är de heligas samfund.
Detta samfund, som är ett enda och odelbart, har
många olika namn; såsom en säd, en släkt, ett folk, en brud,
en hjord; vidare ett hus, ett tempel, en byggnad, ett fårahus,
en örtagård, ett åkerfält, en stad, ett rike, en församling.
Dessa olika namn användas icke för att uttrycka någon förefintlig
tvedräkt eller splittring inom de heligas samfund, utan
för att åskådliggöra olika af dess sidor. Så kallas det en säd,
emedan det är en från Kristus andligen härstammande afkomma;
en släkt och ett folk, emedan det leder sitt ursprung
från en och samme Gud och fader; en brud, emedan det står
i den innerligaste förening med Kristus; en hjord, emedan
det sammanhålles af samme herde; o. s. v.
*
Endräkten i Kristi rike förverkligas i synnerhet genom
missionen. Däremot förhindras den genom de olika kyrkorna
och samfunden.
I missionsarbetet är det en enda, nämligen anden, som
drager. I kyrkosamfunden är det isynnerhet ledarne och
intressena, som draga.
Äfven i missionen synes det stundom, som vore det ledarne
och intressena, som draga. Men det är icke så. Huru
olika det i denna punkt är mellan kyrkosamfunden och missionen,
åskådliggöres bäst genom en jämförelse mellan ett stillastående
vatten och den framåt ilande strömmen eller mellan den på
logen orörligt liggande sädeshögen och den med kasteskofveln
kastade säden. Hvilken åtskillnad! I det stillastående
vattnet kunna allehanda föremål, såsom trädgrenar, trädstammar,
stenar, jordtorfvor o. dyl., länge, ja alltid blifva kvarliggande,
under det dylika föremål i det strömmande vattneticke förmå följa
med mer än blott ett litet stycke. Likaså trifvas agnarne och slösäden
mycket väl i den orörda sädeshögen på logen, under det de vid sädens
kastande mot vinden icke kunna följa med den strida säden mer än några få
alnar.
Så äfven i fråga om kyrkosamfunden och missionen. Till
och med i de bästa kyrkosamfund kvarstå ledarne och lärarne
vanligen ända till sin död, äfven om de länge sedan mistat
andens lif och äro odugliga att längre vara andens verktyg,
likasom de döda föremålen kvarlågo i det stillastående vattnet.
I missionen åter orkar en andligt död arbetare icke synnerligt
länge med för det påkostande i saken, utan blir efter
likt föremålen i strömmen eller agnarne vid kastningen på
logen. I missionen drifves arbetet sålunda af anden, i det
han drager de dugliga arbetarne med sig och verkar genom
dem trots motståndet af kött och blod, men däremot låter de
odugliga afsöndras för deras oduglighets skull och blifva tillbaka.
I kyrkosamfunden få de andligt odugliga icke blott stanna
kvar, utan de anses stundom som dessa samfunds bästa stöd,
hjälp och värn. Sådant icke blott förlamar arbetet, utan hindrar
all sann endräkt i anden. Ty hvarje människa, som icke
ledes af anden, måste nödvändigt verka för sitt eget jag,
antingen därigenom att hon direkt, om ock hemligt, förmår
andra att verka för henne eller åtminstone därigenom att hon
hindrar dem att verka för Kristus. Sedt i andens ljus och
med andliga ögon, finnes det i den kristliga verksamheten
lika många söndrande makter, som där finnas arbetare, hvilka
icke dött sig själfva och nu regeras af anden. Däremot utgöra
alla de arbetare en enda stor enande makt, hvilkas viljor
genom anden lagts under Kristi vilja, så att de nu följa
honom och verka för hans intressen. Efter syndafallet är allt
mänskligt verk söndrande; det gudomliga åter är och förblifver
alltid enande. Ju starkare därför det mänskliga är
gent emot det gudomliga, desto större är tvedräkten, och ju
svagare det mänskliga är gent emot det gudomliga, desto
större är endräkten. I församlingens första dagar var endräkten
mycket stor, emedan apostlarne och deras medhjälpare
voro mycket svaga, ja kraftlösa gent emot den genom anden
kungjorda Kristi vilja, hvarför denna var allena styrande och
härskande. Däremot hafva alla i sig själfva och gent emot
anden kraftfulla personligheter hindrat endräkten i Kristi rike.
Väl uppbyggde de ofta förträffliga kyrkosamfund, men ägde
för Kristi sak ofta ingen annan betydelse än den, att de söndrade
de heligas samfund för sin och sitt eget samfunds skull.
Hvar och en kristen, som uteslutande ser på en stor
framtid för det samfund han grundlagt, tillhör eller tjänar,
och därjämte på samtidens beundran och ett lysande eftermäle
åt honom själf, han har i regeln blott en söndrande
och därför hindrande betydelse i Kristi rike. Hvar och en
åter, som likt apostlarne icke ifrar för något visst samfund
utom de heligas samfund och icke ser på nutida ära eller
framtida eftermäle åt sig, han uppbygger bäst de heligas
samfund och främjar endräkten. Glömd kan han väl blifva
på jorden, men han blir bekänd af Kristus och evigt känd
i himmelen.
Dessa för sig själfva döda och för Kristi sak lefvande
och ifrande arbetare finner man hufvudsakligen i missionen.
Därför förverkligas endräkten allra
bäst genom densamma, och det ofta
oberoende af hvilket andligt läger
eller hvilket kyrkosamfund de tillhöra.
Likasom vid en solförmörkelse allas
ögon vända sig åt solen, så se i regel
i missionen alla på detta enda och
ena: Kristi saks seger och Kristi rikes
tillkommelse. Sådant främjar och måste
främja endräkten.
K. P.
*
Jag råder dig, att du gör studerandet
och efterlefvandet af Guds ord till din
hufvudsakligaste glädje och förnöjelse; hvilket
det i sanning är för hvar och en som har
någon smak för Guds sanningar.
Axel Oxenstierna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/julfrid/1899/0009.html
