Julfrid / 1900 / 30 (1897-1901) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En julaftons erfarenheter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En julaftons erfarenheter.

Stormen for tjutande fram öfver den hvitklädda marken och
hvirflade stora snömassor framför sig. Det var som om
skyarne räckt ned till jorden.

En ensam släde banade sig med stora besvär väg fram genom
de upptornade snömassorna, och hästarne, tvenne bruna, präktiga
djur, pustade och stönade af trötthet. Ofta sjönko de ned i snön
ända till buken, och släden ville ibland stjälpa, så att den som satt
däri, måste hålla sig för att ej falla ur.

»Det var ett hiskeligt väder, och det på själfva julafton»,
sade kusken och skakade snön af sin tjocka röck. »Det är
omöjligt att se vägen i snön. Det skulle förundra mig, om vi komme
helskinnade till staden i afton på detta sätt.»

Kort därefter sade han till den pälsklädde herrn i släden:
»Jag är rädd för att vi icke kunna komma längre. Det vore visst
bättre, att vi vände om till värdshuset och stannade där i natt.»

»Hur kan ni prata på det sättet?» sade den andre hetsigt.
»Det får gå hur det kan, jag måste vara i staden kl. 6. Ni har
lofvat att fortskaffa mig, så att jag skulle vara framme på rätt
ställe, i rätt tid.»

»Ja, men hvem kunde veta att det skulle blifva ett sådant
oväder?» svarade kusken stött. »Jag vill också gärna komma hem
i dag till hustru och barn. I morgon är det juldagen.»

»Juldagen?» återtog den resande öfverraskad. »Det har jag
sannerligen icke tänkt pä. Huru underligt! Ja, då måste jag till
staden innan banken stänges. Kör på, kusk! Jag lofvar eder
hederlig betalning, bara ni kör mig till staden, så att vi äro där i
rätt tid.»

Denne ryckte på axlarne och mumlade: »Ja, berodde det
blott på mig! Men Gud vill ofta något annat än vi.» Och därvid
manade han på hästarne. »En besynnerlig man», tänkte han, »som
inte ens vet att det är julafton i kväll!»

Han hade väl vetat det, men glömt det igen. Det var många
år sedan han hade någon julafton. Affärer voro hans lif, och allt
annat intet. Nästan oupphörligt på resa, frågade han icke efter
religion, fädernesland eller hem.

En gång var det annorlunda. Då hängde han med hela sitt
hjärta vid hemmet och de ställen, där Guds ord förkunnades, voro
för honom kära platser. Men vid fadrens död hade en bitter osämja
uppstått mellan honom och hans styfmoder, hvilken, såsom han
såg saken, ville förhålla honom en del af hans rättmätiga arf för
att lämna det till hennes son.

Därför hade han i vredesmod vändt hemmet ryggen.

Han hade rest till Amerika och där fått plats i ett större
handelshus och blifvit utbildad till köpman. För sina släktingar
fortfor han att vara död. Han hade aldrig skrifvit till dem, och
ville ingenting höra ifrån dem.

Det kom nog tider, då hjärtats röst gjorde sig hörd. Han
hade länge hållit af sin tioårige halfbroder octi likaså sin styfmor;
men med all makt sökte han kväfva dessa bättre känslor och tysta
sitt oroliga samvete.

Så hade år efter år gått, och han hade blifvit en rik man.
Men ju mer hans penninghögar vuxo, desto kallare blef hans hjärta.
Penningbegäret kväfde den goda säden, som hans faders ord
nedlagt i hans hjärta, och han blef allt mer och mer känslolös både
för Gud och människor.

Efter trettio år kom han tillbaka till Tyskland, där han
begynte en handelsrörelse. Stora summor kunde nu förloras, om han
icke före kl. 6 denna julafton hann fram till staden. Bantåget
anlände först senare på aftonen. Af denna orsak hade han trott sig
böra resa efter hästar. Men nu såg det ut som om storm och snö
skulle göra hans planer om intet.

Han satt och tänkte på alla de penningar, han nu skulle
förlora, och han blef allt annat än glad till mods.

Stormen hade tilltagit och snömassorna vuxo för hvarje
ögonblick, och det begynte äfven att mörkna.

»Vi hafva förlorat vägen», sade kusken plötsligt, och väckte
därmed upp honom ur hans grubblerier. »Vägen går icke förbi
någon skog, och här äro träd så långt vi kunna se. Och inte
ett enda hus tyckes det finnas i närheten, där vi kunna få veta,
hvar vi äro.»

Köpmannen svarade vredgad: »Ni måste i alla fall köra
på. Här kunna vi i hvarje fall icke stanna.»

Kusken piskade på de stackars hästarna, hvilka under de
största ansträngningar kämpade sig fram mot snöstormen.

Det blef mörkare och mörkare, och vägen blef allt mer
och mer svår och otillgänglig, tills slutligen släden fastnade och
icke lät sig föras ur stället, trots alla ansträngningar.

»Ja, hjälpe oss nu Gud, eljes är det ute med oss!» sade
kusken.

Deras belägenhet var ju ock betänklig, prisgifna som de
voro i mörkret åt stormen och snön, hvilka båda tycktes förena
sig att begrafva dem lefvande.

Men just som de sutto och stirrade ut i mörkret, blefvo de
varse ett ljus.

Det lyste starkare och starkare.

Båda sågo nu till sin stora öfverraskning att det var en
julgran, som blifvit tänd i ett närbeläget hus.

Ljuset kom just i rätta ögonblicket såsom sändt från
himmelen.

»Gud ske lof l» sade kusken. »Här äro människor i närheten.
Jag skall gå och skaffa hjälp, så fort jag kan.» Och därmed begaf
han sig i väg i riktning mot huset.

Köpmannen andades lättare, och om en kort stund kom
kusken tillbaka, åtföljd af tvenne män.

»Ni kan icke tänka pä att fortsätta resan i afton», sade den
ene af dem. »Ni har förvillat eder ganska långt från landsvägen,
och ni kan tacka Gud att både ni och edra hästar kunna få tak
öfver hufvudet i natt. Hos oss skall ni få en god säng, och om
än stugan icke är sä stor, skall ni dock finna er bättre där än ute
i släden. Jag är skogvaktare här, och ni är hjärtligt välkommen
till oss.»

Köpmannen fortfor likväl att vredgas öfver det dåliga vädret.
Men han insåg dock att han här hade intet val. Han tackade
därför den vänlige mannen och följde med honom, medan de tvenne
andra spände hästarne från släden,

Det smakade onekligen godt att komma in i den varma
stugan, och skogvaktarens hustru satte fram mat och dryck ät dem.
Barnen kommo tillitsfullt fram till köpmannen.
»Är ni julgubben?» sade en liten flicka, i det hon förundrad
betraktade den stora pälsen, som köpmannen lagt af.

»Nej, kan du icke förstå, att det icke är han?» sade en litet
äldre bror undervisande. »Det är ju farfar. Det kan du se på
hans hår.»

Modren måste le. »Hans farfar hade hvitt hår, och därför
antager han, att en hvar som har hvitt hår är farfar», sade hon
till sin gäst

Skogvaktaren förde nu sin gäst in i det lilla gästrummet, på
det att han måtte få tillfälle att ordna sin toalett, ty de skulle nu
spisa aftonmåltid. Han hoppades att hans gäst skulle spisa
tillsammans med honom och hans familj.

Det tedde sig besynnerligt för köpmannen, som under många år
ingen jul firat, att nu nästan mot sin vilja komma in i det
upplysta rummet. Förargelsen öfver att han icke kommit till staden i
rätt tid begynte försvinna och lämna rum för en obestämd känsla
af trefnad och hemlig ånger.

Alla i huset voro samlade kring den strålande julgranen, som
för honom hade varit ett fyrtorn i nattens mörker. Barnen jublade
af glädje, och alla sågo så vänliga och goda ut

Och då man så stämde upp den gamla julpsalmen, som han
mindes från sitt barndomshem: »Si, natten flyr för dagens fröjd!»
då kände han sig så underbart vek om hjärtat. Barndomens och
ungdomens lyckliga dagar framträdde i hans minne, och han kände
under en naggande ånger hvilket gudlöst och kärlekslöst lif han
lefvat i så lång tid.

O, huru ringa glädje hans penningar dock hade skaffat honom.
Och då skogvaktaren slutligen tog fram bibeln och läste det
gamla juldagsevangeliet, som han icke heller hört på många år,
fick han tårar i ögonen. Han hörde nu om glädjen, som skulle
vederfaras allt folket, alltså äfven honom. Ja, huru litet hade han
icke känt af denna glädje!

Han visste nästan icke, hvad han skulle svara, då
skogvaktarens hustru deltagande frågade, huru han eljes brukade tillbringa
sin julafton. Han kände sig förlägen vid denna fråga; ty han
blygdes att berätta, att han under många år icke firat någon julafton
och icke heller någon annan afton. Och dock kände han sig
underligt tilltalad af hennes vänliga, milda, kärleksfulla väsen och icke
mindre af barnens pladder.

Ja, denna känsla af trefnad verkade småningom så förädlande
på honom, att han, den annars så inbundne, slutne mannen, blef
meddelsam och berättade om sina många öden

Ett af barnen hade länge stått och betraktat honom
uppmärksamt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>