Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bibelkvinnans berättelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bibelkvinnans berättelser.
Ur verkligheten.
I.
Under mina vandringar i stadens kyffen kom jag att lära känna
en familj, inflyttad från landet där de förut varit statfolk
under ett större gods. De hade varit gudfruktiga och lyckliga under
en följd af år, men deras lycka var nu försvunnen. Orsaken
härtill var den att husandakten försummades. Först läto de aldrig en
dag gå utan att betrakta Guds ord under bön. Men så kom frestarens
röst och sade, att det tog för mycken tid och att det var bättre
att hålla husandakt om kvällarne. Så skedde ock en tid, men
slutligen upphörde äfven det, emedan de kände sig så utarbetade och
trötta när kvällen kom. Alltnog, genom försummandet af Guds ord
och bön försvagades deras andliga lif och slocknade alldeles.
Mannen blef begifven på starka drycker och blef slutligen en
drinkare. Fattigdom och nöd inträdde i hemmet — välsignelsen flydde
bort — andlig och lekamlig ruin inställde sig i stället. Så flyttade
familjen in till staden, som ofta är fallet med utblottade familjer
från landet, och här blef det ändå sämre och eländigare för dem,
än det förut varit. Just då, vid mina besök i de eländes och
fattigas hem, lärde jag att känna äfven ifrågavarande familj. Jag talade
ofta vid dem om sällheten och lyckan af att tillhöra Gud och de
erinrades därigenom om sitt förra lyckliga lif i föreningen med sin
bäste vän, Herren Jesus, och huru olyckligt däremot deras lif nu var
utan gemenskapen med honom.
En dag var det mer än vanligt fattigt i deras hem, där saknades
allt — mat, ved, arbetsförtjänst. Då sade mannen till sin
hustru: »Hvar är den där boken vi läste uti om morgnarne då, när
vi voro så lyckliga?» — Det var Luthers dagbetraktelse. — Den
letades rätt på och mannen slog upp stycket för dagen. Där stod det:
»Kasta din omsorg på Herren, han skall försörja dig.» Och icke
nog därmed — där låg också en femkronosedel bredvid, alldeles
oförklarligt var, hur den kommit dit. O, det blef hjälp både andligen
och lekamligen! Händelsevis kom jag dit samma dag och fick
bevittna en syn, hvaröfver Gud och hans änglar fröjda sig — förlorades
frälsning. Mannen blef åter lycklig i Gud. Sökte sedan plats
som ladugårdsskötare på landet och familjen är åter lycklig och har
sitt dagliga bröd. Jag vill hoppas att husandakten numera icke
försummas i detta hem.
II.
En familj som jag ofta besökt, har under hela sitt lif haft det
ovanligt knappt och torftigt, men sällan klagat sin nöd. Lida
och försaka har varit deras dagliga erfarenhet, men likväl lyckliga i
Gud. O, hvad det finnes mycken fattigdom, som de burgnare klasserna
blott med sina öfverlefvor från sitt rika bord kunde afhjälpa!
Ifrågavarande familj hade tio barn samt två döda. En ovanligt kall
vinterafton fick jag en kraftig inre maning att besöka den fattiga
familjen. Jag tog en korg med något hvad jag för tillfället hade,
gick så till en väninna, som ökade innehållet i korgen och själf
följde med. Det är mycket nyttigt att besöka de fattiga i deras hem,
ty man blir då mindre knotsam — mera tacksam mot Gud.
Inkomna i hemmet satt modren med ett åtta dagars gammalt barn i
sitt knä vid köksspiseln, sju små omkring sig, alla fröso och
huttrade. En hög med sågspån låg bredvid, som kvinnan då och då
tog en hand full af och stoppade i spiseln. En gryta stod ofvanpå med
vatten, färdig att koka. Hvad skall det här blifva? Jo, vi vänta
att far skall hafva mjöl med sig när han kommer hem, det skall
blifva gröt. Nå, har ni mjölk då? Nej, men vi ha dricka och litet
pudersocker. Mannen kom hem med mjöl och det blef jubel i lägret.
Jag tog fram af korgens innehåll och alla tackade Gud och voro
glada. Följande dag skaffade jag dem litet ved.
Ett år senare dog den äldste sonen i lungsot. Han hade
aldrig varit frisk. Klent utrustad på hufvudets vägnar, var dock hans
hjärta varmt fästadt vid Herren Jesus och de himmelska tingen.
Samma dag, han dog, sade han till sin moder: »Nu får du taga bort
det där som står på stolen. Jag behöfver ingenting mer. Jesus
kommer i dag att hämta mig,» Modren trodde att han yrade. Men
så var icke förhållandet. När fadren gick på sitt arbete tog han
som vanligt farväl af sin gosse. Karl sade: »Far, vi råkas hos
Jesus.» Om middagen när fadren kom hem, medförande några små
goda saker till Karl från någon vän, var han redan hemförlofvad
och hans själ fått hugnad och ro i Abrahams sköte. Någon fattigdom
och brist kände han numera icke till, — lycklige Karl!
III.
En blick in i en fattig skomakarefamilj kunde icke skada.
Mannen hade lungsot och var mycket svag och klen, dock arbetade
han långt sedan det var omöjligt därtill för sig och de sina.
Slutligen nalkades hvilan för den trötte; ty han trodde på Herren Jesus.
Samma natt, Herren kom och hämtade honom från nöd och
umbäranden, nedkom hans hustru med ett flickebarn, det fjärde i
ordningen. Under hustruns svåra förhållanden bad han Gud för henne
och uppmuntrade henne att se uppåt och lita på Herren Jesus.
Själf kämpande med döden, bad han oaflåtligen att få lefva tills han
fått taga sitt lilla barn i famn för att välsigna det. Och Gud hörde
hans bön. Sedan räckte makarne ut sina händer från hvarandras
bäddar, där de lågo i det lilla rummet, tagande afsked af hvarandra
för detta lifvet. Mannen sade: »Gud skall vara din hjälp» och så
insomnade han i döden. Hustrun är ock nu, efter ett fattigt och
umbärande lif, död i lungsot, efterlämnande de fyra små barnen,
hvilka dock hafva det löftet sig tilldeladt: »Fader och moder
öfvergifva mig, men Herren upptager mig.»
IV.
Ett af mina oförgätligt dyrbara minnen knyter sig till lille Einars
historia. Lille Einar var sex år gammal och den tredje af
fyra syskon — barn till fattiga föräldrar i ett af stadens fattigaste
kvarter. Genom släktingars hjälp reste fadren till Amerika. Efter
ett och ett halft års förlopp skulle moder och barn hämtas dit.
Einar, som redan vid fadrens afresa var angripen af benröta samt
höftsjukdom, låg nu en liten martyr under sina plågor, undergifven
och lycklig i Jesus. Modren reste till Amerika med sina öfriga tre
barn, öfverlämnande lille Einar åt mormodren, som var hans enda
stöd. Lille Einar bad och trodde och ansåg ingenting vara
omöjligt. Aldrig var han rådlös. Så t. ex. tyckte han mycket om litet
vin i vatten, ty han törstade mycket, men det saknades oftast. Då
sade han: »Kan inte mormor brygga vin?» — »Nej.» — »Då skall jag
lära mormor. Tag en kruka och bind någonting öfver och så ös
och ös, så blir det vin.» Men mormodren förstod sig icke på att
tillreda vin på det sättet, och då sade han »Ja, mormor är visst
för gammal.»
Jag var mycket välkommen till lille Einar och han tyckte
mycket om att jag sjöng för honom. Han bad mig att jag, efter hans
hemgång, skulle lägga hans lilla kropp i en hvit kista och smycka
den med blommor och granris och så sjunga med. Och det skedde
så. Äfven hade han bedit Jesus, att jag skulle få vara hos
honom, när Jesus kom och hämtade honom. Och äfven det gick i
uppfyllelse. Och vid Einars lilla hvita bädd, ute på öppen gata, ty
gården var för trång, sjöng jag en ljuflig söndagsmorgon, å Einars
vägnar, för den andäktigt lyssnande skaran, som stod omkring
hans bår: »Som fågeln åt ljusan dag sig gläder etc.
Det lilla lammet var bärgadt för evigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
