Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Revels tålamod. Öfversättning af S. W—n - I vintertid. Poem af A. W. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULFRID
kölden. Ibland gladde den honom, ibland gjorde den honom
bedröfvad.
Han begaf sig till staden i hopp att erhålla en förmånligare
anställning, som han länge eftersträfvat. Han hade icke varit
tvungen att stanna borta en hel vecka; men han kände sig
bedröfvad, missnöjd och nära förtviflan och hoppades på vederkvickelse
genom någon tids bortovaro från hemmet.
På sista tiden hade hans hälsa icke varit den bästa, men denna
dag kände han sig riktigt kry.
Veckan förflöt. Till sinnesrörelsen och oron lades nu ett
missöde. Pastor Revel var på väg till stationen i afsikt att köpa biljett
till X. .., men tanken att komma hem gladde honom icke.
I sin plågsamma sinnesfrånvaro fortsatte han sin väg genom
de folkuppfyllda gatorna, och då han gick tvärs öfver den ena öppna
platsen efter den andra, undgick han med knapp nöd att råka ut
för en allvarsam olyckshändelse. »Bedjen utan återvändo»,
mumlade han.
>På den klaraste som på den mörkaste dag
Lyssna blott till hans röst!
Bönens heliga makt ej i tvifvel drag,
Fatta mod, fatta tröst!
Ty han, som bor i höjden, han som dig återlöst,
Kan svara dig i morgon, om icke i dag.»
Han hörde en röst som ropade, att han skulle gå ur vägen,
men han brydde sig icke därom utan fortfor att mumla:
»Kan svara dig i morgon, om icke i dag.»
I samma ögonblick kände han, att en vagn stötte omkull
honom ; och han förlorade medvetandet.
Bella väntade med otålighet sin mans återkomst. Hon hade
kommit underfund med, att barnet icke helt och hållet kunde
ersätta honom. Först hade hon inbjudit en vän, sedan en annan till
prästgården; men ingen tycktes tillräckligt munter för att kunna
förströ hennes tankar och hindra dem att oupphörligt sysselsätta
sig med Walter. Hela världen, hon själf inbegripen, syntes henne
bedröflig och enfaldig under den vecka, då han var frånvarande.
Men i afton skulle han komma tillbaka, och denna tid af
ensamhet skulle taga slut, sade hon för sig själf. Hädanefter skulle
han aldrig lämna henne mera. Hon tog på sig sin vackraste
klädning och gjorde sig särskild möda med sitt hår för att ordna det på
det sätt Walter tyckte bäst om. Den lille fick också sina små ärmar
uppfästa med bandrosor. Och modern och barnet väntade på den
frånvarande, som Bella gladde sig åt att få mottaga på det ömmaste
och varmaste sätt.
Eftermiddagen förflöt. Den unga makan gick från det ena
fönstret till det andra och betraktade oroligt vägen, som sträckte sig
bortom den lilla stigen, som ledde till kyrkan och prästgärden. Men
hon kunde icke få syn på den höga gestalten, som hon så väl kände igen.
»Nu borde han vara här», sade hon högt. »Hvad kan det
månne vara, som hindrar honom att komma?»
Hon gick åter till fönstret. Mörkret tilltog mer och mer. Ogärna
drog hon ned gardinerna, då Marie kom in med téet. Den långa,
sorgliga aftonen förflöt. Barnet sof redan. Modern gick af och an
i rummet och grät af ångest.
Hon gick ut och öppnade porten samt blef stående i mörkret,
darrande af köld, för att söka uppfånga det minsta ljud. Men hon
hörde ingenting annat än vindens sus i träden.
En stund därefter utropar hon: »Det är han.» Hennes skarpa
öra uppfångar i fjärran bullret af hjul, och ett ögonblick upphör
hennes hjärta att slå.
En vagn närmar sig verkligen; den har nyss vändt in på
stigen. O I Nu stannar den vid porten. Hon springer dit.
»Walter, min högt älskade!»
Men intet svar. Och då kusken steg ned från sin plats för
att öppna vagnsdörren, fick Bella se sin man instufvad i vagnen
alldeles medvetslös.
»Han har blifvit omkullslagen af en vagn och förd till
närmaste fältskär. Men han återfick sansen, och då han blef i stånd att
berätta om olyckshändelsen, som synbarligen var föga allvarsam,
envisades han att fortsätta sin färd. Emellertid blef han
allvarsammare skadad, än han anade, och vid ankomsten till X ... kände han
sig mycket sjuk och nära att falla i vanmakt Skakningen af vagnen
har nog gjort, att ban svimmat.»
»Kan svara dig i morgon, om icke i dag», mumlade den sjuke
en eller två gånger, under det Bella grät vid hans sida.
Men Walters bön var hörd. I denna stund fick Bella ett slags
uppenbarelse, hvarvid hon kände huru illa hon behandlat honom,
som älskade henne så högt. Hon föreställde sig plötsligt, huru kallt
och tomt hemmet’skulle vara utan honom. Hon’upptäckte då, huru
mycket hon älskade honom.
Bella vårdade sin man med ömhet och hängifvenhet under
hans sjukdom — en sjukdom, för hvilken han tackade Gud, ty den
hade med sig de allra lyckligaste följder.
Walter måste emellertid ännu »så utan uppehåll», ty det var
icke på’en dag!den lifliga Bella’kunde bli den kärleksfulla hjälp’han
önskade. Men ’tiden, talamodet och kärleken — dessa underbara
medel — verkade pà ett sådant sätt, att Bella efter några àr blef
sin mans högra hand.
I vintertid.
Nyss sopade vinden af lofven från ekarnas grenar
Och ströddes förvissnade, glömda kring tufvor och stenar,
Se’n troget sin uppgift de fyllt i förgängelsens värld.
En långdragen suck ifrån dem var det enda som hördes,
När efter sitt värf till förmultning i stoftet de fördes
Att gifva den jord, som dem burit, sin yttersta gärd.
Af mången, som de med sin skugga och svalka förnöjde,
När ännu sitt susande lof de till skaparen höjde,
De trampas och kastas och sopas ån hit och än dit.
Men skaparn, som ser dem och vet, att hans syften de tjänat,
Att fägring åt skog och att skydd emot sol de förlänat,
Han sveper dem in i sin mantel så bländande hvit,
Fast öfver dem draga båd’ hårda och isande vindar
Och öfver dem trampa båd’ dragare, räfvar och hindar —
De äro dock bäddade djupt till en kommande dag,
Och flammande norrsken och strålande stjärnor belysa
De snöhvita sängar, som vissnade tjänarne hysa.
Och sol strör sitt guld öfver dem till den Högstes behag,
Så har också vintern, som under sitt tåckelse gömmer
Det slumrande lifvet, som stilla i vinternatt drömmer
Sin hoppfulla dröm om en gryende, spirande vår; —
Den har ock sin frid, fast vi alltid ej kunna förstå den,
Och fastån vi alltid ej tro det år glädje att få den,
Fast vårar beständigt ju följa i vintrarnas spår,
Du gamle vid sprakande härden i skogsbrynets koja,
Ej mer några små omkring knutarna leka och stoja
Som förr ibland drifvor och skogstjärnens is;
Kanhända i mullen uppståndelsens vår de förbida
Och ensam du måste den smärtande saknaden lida
Samt känna din vinterdag kall uppå tusende vis.
Måhända du fostrat en son eller dotter och drömt dig
En skördarnas höst, men att nu i din vinter de glömt dig,
Fast tusende gånger för dem du har uppsändt din bön,
I fostran af dem du din kraft, dina gåfvor ej vägde,
Men offrade villigt för dem af det bästa, du ägde. —
Ack, intet af allt hvad du gjort skall bli utan sin lön.
Om ock deras glömska ditt fattiga hjärta vill bränna.
Ja, om såsom löfvet du måste förtrampad dig känna,
Fast troget du fullgjort ditt värf som en far eller mor,
Så hoppas ändå, att den kärlek, som värmer ditt hjärta,
Skall smälta bort isen hos dem, hvilka vållat dig smärta,
Att kärlek med gryende vår uti hjärtana gror.
Nyss var det för dig som för mig, att vårt lif stod i knoppning,
Det var ju en vår, och vi sjöngo med fröjd och förhoppning,
Men förr eller senare mötte oss lefnadens höst.
Men när de ha vissnat, de blad, som hugsvalat och hugnat
Och andras oroliga hjärtan i sorgerna lugnat —
Oss möter evinnerlig vår, och det vare vår tröst,
Om vårarna knoppar, om höstarna frukten, som faller,
Om vintrarna tindrande stjärnor och tusen kristaller
Oss bringa från strålande höjder de gladaste bud,
Ack den, som med blommor bekläder den grönskande marken,
Och den, som med flingorna smyckar den vissnade parken —
Säg, år han väl äfven din fader, din konung och Gud?
A. W. H.
— 28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
