Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Revels tålamod. Öfversättning af S. W—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULFRID
Walter Revels tålamod.
Öfvers, från franskan af S. W—nn.
I.
u går ut igen, min lilla hustru?»
»Kom hit en enda minut, älskade, innan du går.»
»Ja», svarar den unga makan,» om du kan, så kan åtminstone
icke jag besluta mig för att sitta inne en sådan dag som denna.»
Hon närmade sig motvilligt och med ett drag af otålighet i sitt
vackra ansikte. Med sin stora, enkla hatt på hufvudet och sin icke så
alldeles rena kattunsklädning ställer hon sig, med händerna i kors
öfver bröstet, som en skolflicka framför sin allvarlige, lärde man,
som är mycket äldre än hon.
Han fattade en af Bellas små händer och hade velat draga
hennes täcka ansikte till sig, men hennes stela, kalla hållning
afhöll honom därifrån.
»Ett enda ord, kära lilla hustru, du älskar din man, icke sant?»
Hennes svarta ögon sköto blixtar.
»Du gjorde bättre i att icke fråga mig härom,» sade hon. Och
plötsligt befriade hon sin hand från Walters, störtade ut ur
rummet, stängde dörren bullersamt efter sig som ett bortskämdt och
egensinnigt barn samt lämnade huset, gnolande på en visa.
Nej, hon älskade honom icke. Han visste att det tjänade
till intet att fråga henne därom.
Och Walter suckade djupt, lade bort pennan, och i det han
slog sig ned i sin skinnklädda länstol, funderade han länge.
Han var pastor i den vackra byn B. Sedan flera år tillbaka
hade den gamla prästgården, som var öfvertäckt med rosor och
murgröna, varit hans fridfulla, ensliga boning. Han kände sig
alltid lycklig på denna lugna hviloplats och, omgifven af sina
älsklingsböcker i sin studerkammare, skulle han ha kunnat lefva utan att
känna den minsta saknad efter sina vederlikar, om han blott
kunnat få njuta mera af sin unga makas sällskap. Han hade älskat
henne och önskat få henne till sin följeslagarinna genom lifvet,
sedan den dag, då han, två år förut, sett henne för första gången,
gråtande som ett förskräckt barn vid sin moders sjukbädd. Denna,
en änka utan vänner, dog och!Bella, hennes enda dotter, skulle
resa bort och taga plats som lärarinna och kände sig mycket
olycklig. Walter bad henne då blifva hans hustru. Efter någon tvekan,
och sedan hon erkänt för honom, att hon blott älskade honom som
en god vän, samtyckte hon att gifta sig med honom. Huru ofta
hade han icke under dessa lyckliga dagar föreställt sig den tid, då
hon skulle vara härskarinna i hans ensliga hem, hans ljufva
sällskap, hans hjälp i församlingen och vid hans studier, ja, då hon
med honom skulle dela ljuft och ledt. Men hans drömmar om
lycka hade fått en hård stöt — smekmånaden hade icke räckt länge.
»Det gör detsamma, jag öfvergifver icke allt hopp», mumlade
han. »Jag måste hafva tålamod med henne, och till slut skall jag
vinna henne, och min hustru skall bli allt, hvad jag kan önska
Jag begick ett stort misstag, då jag gifte mig med henne utan att
hafva funnit vägen till hennes* hj ärta, och jag skulle begå ett ännu
större, om jag afstode från tanken på hennes lycka, stackars barn!
Nej, jag vill fortfara att så, och», tillade han med lägre röst, »jag
skall framför allt icke försumma att bedja.»
Han fortfor att grubbla. Hvad kunde han göra, som han icke
redan gjort? Hur skulle han kunna vara bättre och tåligare än han varit?
Sedan steg han upp, närmade sig det öppna fönstret, mot
hvilket han ett ögonblick stödde sig för att betrakta den lilla
trädgården med sina förtjusande blomsterrabatter, och tog sedan sin hatt
och gick ut.
Han gick ned för sluttningen och tvärs öfver några yppiga
ängar. Naturen var hänryckande och ingaf lugn och frid. Då
pastorn gick förbi en hagtornshäck, bröt han af en gren. Sedan satte
han sig på en sten och tycktes betrakta fåglarna, fjärilarna och
insekterna, som svärmade omkring honom; men i verkligheten var
han försjunken i djupa tankar. Stundom öppnades hans läppar
till hälften; han utgöt sitt hjärta för den, som »gifver vishet åt alla
utan förebråelser».
Då han slutligen reste sig, fortsatte han sin väg och gjorde
ett besök hos en af sina församlingsbor. Och då han återvände
hem var hans sinnesstämning förändrad; han kände sig tröstad och
hoppfull.
Vid hemkomsten fann han Bella i studerkammaren,
hopkrupen i hans stora länstol. Hennes kinder, som voro röda af tårar,
hvaraf man ännu kunde se spår, och hennes glänsande ögon
vittnade om att det händt henne något förtretligt.
»Då jag kom hem i rätt tid, fann jag huset tomt», sade hon
i misslynt ton.
Hon steg emellertid upp och lät sin man sätta sig i länstolen
och taga henne i sina armar. Hon lutade hufvudet mot Walters
axel och utropade snyftande:
»O, Walter, Walter!»
»Hur är det fatt?» frågade han ömt.
»Jag tror, att flickorna Noris icke bry sig mera om mig än om
ett halmstrå, och jag har stor lust att aldrig gå till dem mera. De
hafva sagt till Alice Mathey, att de icke ville hafva mig till vän, ty
jag var så vårdslös om min klädsel, att de skämdes för mitt sällskap.»
Därpå reste sig Bella och torkade ögonen i vredesmod.
»Tänk dig, att de vågat säga något sådant! Likväl tyckte jag
så mycket om dem», sade hon, i det hon betäckte ansiktet med
händerna och åter började gråta. »Alla människor äro elaka;
vänskapen är ingenting annat än en lögn.»
Hon förblef lugn ett ögonblick. Walter såg både ledsen och
förargad ut, men han sade ingenting.
»Jag antar», sade Bella, i det hon plötsligt reste sig, »att du
som vanligt beskyller mig för öfverdrift, Walter, men det är det icke.
De hafva verkligen sagt, att jag var så vårdslös om min klädsel,
att de skämdes för mig. Det är således onödigt, att du bereder dig
på att ursäkta dem. Jag vill icke hafva dem till vänner längre. I
deras ställe skall jag taga Alice, fastän hon såg nästan belåten ut
att få frambära denna hälsning.»
Och Bella började åter gråta.
»Lugna dig, älskade», sade hennes man mildt, »och plåga dig
icke för en dylik bagatell. Du vet väl, Bella, hvad jag själf ofta tänkt.»
»Hvad då?»
»Att du skulle taga litet bättre vård om ditt yttre.»
Men Walter sade detta i likgiltig ton.
»Verkligen!» Och Bella steg upp, tog en stol och satte sig
bredvid sin man, i det hon gjorde en lätt grimas. »Hvilken
fåfänga», fortfor hon. »Och för hvem skulle jag bry mig om att
tänka på min toalett, om jag får fråga?»
»Hvarför icke för din man?»
Men han fick »sju för tu» till svar på dessa ord.
»Skulle du vilja, att jag använde timme efter timme med att
pröfva hattar och sätta på mig grannlåter för att behaga Blanche
och Fanny Noris eller Alice Mathey? Det är mer än de skulle göra
för mig. Om jag skulle ut i världen, det vore en annan sak, men
det kommer aldrig att ske!» Och hon suckade.
Förut på aftonen hade hennes man också suckat, men nu
log han.
»Jag håller på, att en dam skickar sig väl både hemma och
borta, att hennes toalett alltid är vårdad och kläder henne så väl
som möjligt — detta af aktning för sig själf såväl som för att
behaga sina vänner, Bella. Vi tycka om att ha vackra och smakfulla
föremål omkring oss, icke sant? Böra vi då icke själfva vara i
öfverensstämmelse därmed och försöka, att vårt yttre svarar emot
vårt hjärtas känslor? Du, min älskling, har t. ex. en god och fin
smak. Hvarför skulle du då icke visa den vid ordnandet af din
klädsel?»
»Jaså, till och med du, Walter, ställer dig emotjnig? Jag
förvånar mig öfver en sak: att du gift dig med mig. Är det icke
några andra fel du kan få fram hos mig? Kanske du skall säga,
att jag är okunnig och barnslig, att jag icke är dig till hjälp i ditt
arbete, ej heller något sällskap för en så lärd man som du.»
Walters blåa ögon mötte Bellas. Han log, fast litet sorgset.
»Jag tänker stundom», svarade ban, »att min kära lilla hustru
är för ung, för liflig och glad för en så allvarlig man som jag, och
att jag icke är i stånd att göra henne så lycklig, som hon förtjänar.»
Bellas ansikte klarnade.
»O, jag tänker, att du ibland suckar och skakar hufvudet
öfver? dina böcker och ångrar, att du icke var klok nog att gifta dig
med en af dina församlingsbor, eller en lärarinna i söndagsskolan,
eller hvilken annan person som helst utom den lilla lata,
själfsvål-diga Bella.»
Walters blick svarade henne. Han böjde sig för att omfamna
henne, men hon flydde från honom.
»Jag hör Marie med tébrickan. Jag längtar efter en kopp té,
Walter. Låt oss gå in i matsalen, och jag lofvar att tänka på allt,
hvad du sagt både om min klädsel och annat. Hvem vet, kanske
jag en dag bättrar mig. Mera kan jag icke säga härom. Hur skulle
väl det vara möjligt!»
Walter steg upp, drog Bellas arm under sin och sade:
»Således är min lilla hustru icke ond, för att man har sagt
henne, att hon icke är ett mönster af fullkomlighet?»
»Visst icke! Jag skulle just vilja veta, hvem som är
fullkomlig. För öfrigt tycker jag om, att man säger mig sanningen. Jag
skulle icke ha förargat mig på Blanche och Fanny, om de sagt till
mig snarare än till Alice, hvad de tänkte om mig.»
II.
Sommaren förgick, likaså hösten, och på vintern föddes en
liten gosse i prästgården. Walter hade innerligt hoppats, att denna
lilla varelse skulle bli ett medel till närmande mellan honom och
hans hustru, men detta hans hopp blef sviket. Bella stannade mera
hemma, det är sant; men mycket ofta tycktes hon till och med
glömma, att hennes man ens fanns till. Barnet, men icke dess
fader, upptog den unga makans alla tankar. Den lille Walter var
hennes förtjusning, hennes skatt under alla förhållanden, och
hennes enda sysselsättning bestod uti att vårda honom. Hon fann
knappast tid att sätta sig hos sin man en enda halftimme, och vid
dessa sällsynta tillfällen kunde hon icke säga tolf ord utan att
nämna sin son.
Det var en kall dag i mars. Vid prästgården stod pastor
Revel och kastade slängkyssar till sin hustru som, med barnet i sina
armar, betraktade honom genom fönstret. Fastän Walter lämnade
hemmet för en hel vecka, och de aldrig förr varit skilda åt, föll det
icke Bella in att lägga barnet i vagnen och följa sin man till
porten. Modern och barnet bildade en förtjusande tafla, och Walter
dröjde ett ögonblick för att betrakta den. Men Bella såg blott sin
son, icke sin man, som bedröfvad aflägsnade sig. Icke desto
mindre följde honom denna tafla under hela hans mödosamma resa i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
