Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stjärnan. Av Georg Fridén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Äntligen! utbrast åldringen. Jag
visste, att den fanns där.
— Vad finner du, fader? frågade den
andre.
— Stjärnan. Det är fem mansåldrar,
sedan en av mina fäder såg den. Fem
åldrar tidigare sågo himlaforskare ett
liknande stjärnljus. Det blev mig unnat att
finna pergamentet, som täljer det märkesåret.
Vid den fjärran vandringsstjärnan
länkade jag min tro, att allt är en evig
kretsgång. Du känner min lära och vet,
hur den stärker den svage: Allt sker enligt
eviga ödeslagar. Och ingen bör klaga och
ingen frukta, ty ingen ändar med fruktan
eller klagan sitt öde. Människan löper sin
bana, såsom stjärnor löpa. Och så har jag
väntat på stjärnan. Nu har den kommit.
I natt slår min storhetstimma!
— Fader, du älskar dina stjärnor!
utbrast den unge.
— Ja, min son, mumlade den andre,
med blicken alltjämt fästad på den
nyupptäckta stjärnan. Min själ är dem en odelt
offergärd.
— Och du går ändock icke skumögd
för sorgerna eller glädjen eller plikterna
inom de låga hyddornas trånga värld, sade
ynglingen. I ditt vida rike älska dig små
och stora för dina visa råd och dina rika
gåvor, älska dig mer än sin krönte furste.
Men stjärnbespejaren aktade icke hans
ord. Den svaga ljuspunkten i fjärran ägde
hela hans intresse. Mot den log han som
ett trött men lyckligt barn.
En ivrig vädjan från ynglingen ryckte
honom tillbaka till jorden:
— Fader, jag har icke kunnat glömma,
vad du gjorde i morse för att roa de små
bybarnen, som kommo hit med fruktkorgen.
Jag menar det du gjorde med guldet,
som du lät falla i den frätande syran. Det
försvann, och vi sade, att det var förlorat
för alltid. Men du log och gick efter en
annan bägare, som du tömde i syran. Och
då sågo vi det försvunna guldet ånyo
bliva synligt på bägarens botten.
Den unge mannen hade orolig gått fram
och tillbaka i det trånga tornrummet,
medan han talade. Nu kastade han sig på
knä vid den gamles stol, och det kom något
våldsamt och obehärskat över hans ord:
— Fader, det rasar en tudelningens strid
i mitt innersta. O, att din visdom kunde
blanda mig en dryck, som skänkte min
vilja helhet! Mitt liv är en bägare med
sönderfrätt guld. Min syn och min tro — det
är det guld, som har rövats av frätande
syror. Kan du, fader giva mig åter mitt
guld?
Den sammanpressade ångest, som skälvde
i ynglingens bekännelse, löste den gamle ur
nattens magiska förtrollning. Han reste
sig och drog den unge till sitt bröst.
— Mitt hjärta gråter med dig, min son,
sade han ömt. Och en annan gång skall
årens visdom lösa svårmodsbördan från
din skuldra. I kväll är jag för upprörd och
långsynt. Men lyd ett råd från din fader:
Låt icke mängden få höra dina frågor.
De skorra anklagande i mångas öron.
Berättade jag dig icke i går om min dåraktige
frände, som gick ut en morgon och hälsade
alla han mötte med det ironiska kvädet:
»Ny är din mantel, guldsömmad bården,
nytvagna vristen, bälthållen, når den,
Pryder sin herre, döljer sin herre,
dårar, o, herre, även dess värre!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
