Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stjärnan. Av Georg Fridén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till slag. Vänd dig, som jag, till himlens
stjärnor med dina frågor och hjälp
människorna att öka takten i deras ilmarsch mot
graven — då är din framtid tryggad.
En harmens rodnad färgade den unges
kinder, och han utbrast häftigt:
— Icke vill väl du råda mig att för
självisk vinning kalla det vitt, som är svart?
Behöva icke människorna även i ditt land
att finna sig själva? Möter jag icke även
här olyckligas tårar, fattigas hungerkvidan
och brödrakrigens fasor? Väl eka
hammarslagen allt rastlösare, och väl växa
hyddorna allt högre, men det släkte, som
hamrar och bygger, står det ädlare i dag eller
mera högvuxet än i din ynglingaålder?
Han talade så ivrigt, att han icke märkte
den plötsliga förändringen hos den andre.
Det skimmer av segerns lycka, som nyss
föryngrat den gamles drag, hade vikit för
en skugga av djup smärta. Den unge
ångrade sin häftighet och sina frågor, i
samma ögonblick han märkte detta.
— Förlåt mig, fader, viskade han och
sjönk ned på en bänk utmed långväggen.
Det var minnen från mina egna nederlag,
som överväldigade mig.
Den gamle lade lugnande sin hand på
hans huvud:
— Ja, min son, våra minnen bliva
stundom våra fiender. Låt oss sluta vårt
samtal och gå till vila! Tyngre än förr faller
nattens trötthet över mig. Min rikaste
glädje och min tyngsta sorg ha stämt möte
i kväll vid min sida. Jag väckte dolda
krafter till yster lek ur sekelslummer.
Jag tvang dem att lyda min tygel. Jag
satte dem som arbetsfålar i människornas
händer. Men människan själv? Hon
trotsar mig ännu som en gäckande hemlighet.
Man kan jaga en stjärna och fånga den och
ändock stiga ned till skuggorna utan att
ha funnit sig själv. Vårt samtal vile tills
i morgon!
»Lov vare dig, o Jesu Krist,
Som mänska blev, dock utan brist;
I oskuld dig en jungfru bar;
Stor fröjd därvid i himlen var.
Ära vare Gud!
En gudomsstråle mild och ren,
Han världen giver ett nytt sken
Och lyser i den mörka natt
Dem, som till honom hoppet satt.
Ära vare Gud!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
