Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil och John. En inblick i en av livets djupaste hemligheter. Av Olof Seger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bertil tyckte, att han slungades runt
några varv i luften. Och det var honom
omöjligt att fatta ordens innebörd.
— Det är sant, sa pojken. Hela huset
är upp och ner. Och det blir nog inte
bara en utan två gravar, för frun följer
säkert med.
Bertil rusade utför backen. Men med
en vuxen människas mod och kraft steg
han in i Änggårdens kök. Ingen syntes
till. Han gläntade på dörren till Johns
och fosterföräldrarnas gemensamma
sovrum. I soffan skymtade han Johns
rödfebriga och svettiga ansikte. Och på en
stol bredvid satt tant Selma, blek och
förtvivlad av sorg.
Sakta smög han sig in i rummet. Ingen
märkte honom, förrän han låg på knä
framför soffan. Då hörde han bakom sig tant
Selma viska: — Bertil, Bertil! Och därpå
en våldsam gråt.
John gav inget livstecken ifrån sig,
förrän Bertil viskade: — Jag är här nu,
John!
Själlöst fäste han sina stora, mörka ögon
på kamraten. — Ska vi meta nu?
— Nej, men jag vill vara hos dig, jag vill
aldrig gå ifrån dig mer.
— Bertil, Bertil! Å, du gode Gud!
snyftade modern.
Själen vände med ens åter i Johns blick,
och han såg på Bertil med ögon så fulla
av innerlighet och värme, att denne
knappast förmådde uthärda dem.
— Du har varit borta så länge, Bertil?
— Ja, vi hade arbete, så jag fick inte
gå. Men nu är jag här, och jag går inte
ifrån dig mer, försäkrade Bertil.
— Vill du inte komma närmare? Han
försökte ge plats åt honom i soffan.
Men Bertil böjde sig fram över kanten
för att vara så nära intill honom som
möjligt.
De lågo tysta en stund. Det gick i
dörren, och Bertil förstod, att de lämnats
ensamma. John sov, tyckte han. Men
trots det låg han kvar i sin obekväma
ställning.
— Är du här? viskade John, sedan de i
mer än en kvarts timme legat på detta
sätt.
Bertil satte sig på soffkanten, så att
kamraten bättre skulle kunna se honom.
Han märkte en oro likt ett stort, svart
djup i den sjukes ögon. Men han räddes
det inte, han ville dela även det.
Hårda slag hade de på pojkars vis gett
varandra men aldrig en smekning. Men
nu strök Bertil ömt den andres kinder.
— Jag vill vara med dig överallt. Döden
tänkte han inte på, så länge de levde
tillsammans.
Då slog John sina feberheta armar kring
vännens hals, så intensivt som skulle han
aldrig mer vilja släppa det greppet. Men i
nästa ögonblick liksom förlamades de, och
Bertil lade dem viljelösa under täcket.
John låg mest i dvala. Han yrade inte,
men de minuterna voro korta, då han var
medveten om Bertils närvaro och med
ljus glädje såg in i hans ögon.
Senare på kvällen kom även Bertils mor.
Han hörde de båda mödrarna samtala
bakom sig i rummet. Och av det som sades
förstod han, att läkaren förberett Bergs
på galopperande lungsot och att det kunde
gå mycket fort. Men allt detta var ännu
bara ord för Bertil. Han själv levde och
John med honom.
— Vill du stanna här i natt, så får du,
sade Bertils mor, när hon gick. Och något
annat skulle heller inte varit möjligt för
honom än att nu vara med John. De
kunde inte skiljas åt.
Vid midnattstid sovo alla i Änggården.
Till och med Erik Berg själv hade sagt
godnatt åt de båda pojkarna och även
försökt trösta sin bedrövade hustru. — Du
ska inte ge dig över, Selma, du ser ju, hur
lugna pojkarna är.
Men Bertil hörde alltjämt tant Selmas
oroliga steg omkring sig. Än var hon inne
hos dem i rummet, än ute i köket. Och
var hon gick snyftade hon halvhögt och
ropade till Gud.
En gång, när hon trodde John sov, satte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
