Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil och John. En inblick i en av livets djupaste hemligheter. Av Olof Seger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon sig bredvid Bertil på soffkanten.
— Hur ska det bli för oss, Bertil, om Gud
tar honom ifrån oss? Jag kan inte
överleva det.
Bertil kände sin själ stelna inför den
vuxna människans sorg. Varken hennes
ord eller sinnesstämning kunde han fatta.
Men den starka ömhet, av vilken hela hans
varelse då var intagen, tvang honom att
luta sig intill den förtvivlade modern.
Och han strök smeksamt över hennes
tårade kinder. — Vi lever ju, tant, både
John och jag.
— Bertil, Bertil! Å, du gode Gud!
Storgråtande reste hon sig och försvann
ut i köket.
— Vem talade? frågade John.
— Det var din mamma. Hon är så rädd,
att du ska gå ifrån henne, men jag har sagt
henne, att vi inte gör det.
— Vi! upprepade John med ett
outgrundligt leende. Han grep tag i Bertils
hand och kramade den hårt.
Om en stund frågade han: — Är du rädd
för att dö, Bertil?
Frågan lät så främmande. — Dö, tänkte
han, vad är att dö? Han kunde inte finna
något som påminde om död mer än
utestängdheten från Johns själ. Jag vet inte.
Vi kunna ju inte skiljas från varandra och
därför inte heller från Gud och då ha vi
väl inget att vara rädda för. Sakta och som
han talat för sig själv tillade han: Det är
värre för din mamma som aldrig fått känna
att du hör henne till.
Bertil visste inte själv varifrån de sista
orden kommit. Men hans själ var denna
natt så full av ömhet, att han levde både
sin egen och andras själar.
Det föll en lätt skugga över Johns
ansikte, och Bertil kände, att han höll ett
slags dom med sig själv. Han satt som
förr och väntade igen, men sömnen tog
ånyo bort kamraten.
Den hade blivit lugnare. Och det såg ut,
som om även febern gett sig något.
Färgen i Johns ansikte var inte mer så hög.
— Sover han? nickade modern.
— Ja, och han ser friskare ut.
— Skulle Gud vara så god, att han fick
leva, så är det då endast din förtjänst
Bertil. Hon tog en bekväm stol och sköt
fram till soffan. Sätt dig här, Bertil, lille,
och vila dig du också. Kanske du inte ens
vet, hur det gick till, fortsatte hon. När
du inte kom och meta, blev han dyster
och gick själv. Men han hade väl inte mer
än hunnit ner till ån, förrän han halkade i,
kallt som vattnet nu är. Kravla sig upp
gjorde han men gitte ändå inte gå hem,
utan ställde sig och meta, tills han blev
stel som en pinne. Sjukdomen börja med
detsamma, så vi måste efter doktorn tidigt
i morse — — —
De sista orden hörde Bertil så långt
borta, att han inte fattade att de gällde
John.
När han vaknade, möttes han av Johns
varma, goda ögon. Han log. — Jag är
bättre nu. Det gör inte ont i ryggen mer.
Men var är mor?
— Ska jag ropa på henne?
— Nej, vänta! Jag har drömt så
konstigt. Vi voro grenar i ett stort träd både
du och jag. Du tillhörde inte samma stora
gren som jag utan en annan, men du satt
så nära intill mig, att jag kunde stödja
mig mot dig, annars hade jag gått av och
fallit ned, och det var döden. Den gren
jag tillhörde var mor och far, och mor
gjorde allt för att hålla mig fast, men jag
var bara envis och ville inte fastna. Hade
inte du hållit mig uppe, skulle jag fallit
hjälplöst ned i döden.
Han låg tyst en stund och såg på Bertil.
Grenen brast men kunde ändå inte falla.
Den hade små kvistar sammanväxta med
den gren som var du och därför hölls den
kvar. Förstår du, Bertil?
Med själen vidöppen hade Bertil lyssnat
till varje ord ur drömmen. Han förstod
allt och nickade bara bifall. Tant är i
köket. Ska jag hämta henne?
— Ja.
Med den godhet som endast John kunde
få fram i sin blick, såg han på
Forts. på sid. 48.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
