Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gården därhemma. Berättelse av D. E. Kaarle - Nutidens utsikter för de unga att kämpa sig fram och lyckas. Forts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En tung sten rullade bort från Arthur
Börjesons hjärta. »Tack Gud, far har
förlåtit mig allt.» Allt — det betyder att allt
det gamla grollet var borta, att hemmets
port åter stod öppen. Han visste, att detta
hade kostat gamle far mycket, att förlåta
honom, äventyraren, som han ständigt
blivit kallad. Hans förbrytelse var ju ej
så stor, den bestod i valet av levnadsbana
eller rättare att han ej velat välja något
bestämt yrke. Det var det gamla vikinga- och
äventyrsblodet, som rann starkt och vilt
i hans ådror och som drog honom ut till sjön,
till resorna och äventyren i vida världen.
Allt är sig likt här hemma på gamla
gården, skrev bror Axel och berättade
vidare om huru han stod för rusthållet. Han
var gift sedan fyra år tillbaka med Klara
i Sörgården. Och de hade två hurtiga
pojkar, som ock hette Arthur och Axel. De
tala mycket om farbror i U. S. A. Så
slutade han brevet med hälsningar och de
orden: »Tänk, om du kunde komma hem
till jul! Far lever nog ej så mycket längre.
Han skulle säkert bli glad att se dig. Rut
Erson hälsar. Hon väntar på dig. Axel.»
»Rut väntar. Far lever nog till jul» — de
orden ringa åter och åter i Arthur
Börjesons öron. En jul på gården därhemma!
Han måste hem. Far och Rut få inte vänta
längre. Det är tre månader till jul. Ska’
han hinna? Han måste. Han realiserar sin
farm i Texas, och när »Kungsholm» går
sin julresa till Norden, då är Arthur
Börjeson ombord. Vid Vinga fyr sjunger han
med hög och ren baryton: »Hälsa röda
stugan, hälsa far och mor». Dagen före
julafton står han med Rut vid sin sida
vid mors grav på Älvdalens kyrkogård, och
julafton tillbringas i gården därhemma på
gammalt svenskmannasätt. Och gamlefar
fattar Arthurs hand och säger:
— Som Gud har förlåtit mig allt, så vill
jag förlåta dig, min son, och jag är gläd
att få göra det och än en gång se ditt
ansikte. — Då ringer Älvdalens kyrkklockor
in helgen, och malmklangens toner ljuda
vida över en bygd, svept i gnistrande ren,
nordisk vinterdräkt, och inne i gården
sjunger man änglasången: »Ära vare Gud
i höjden, frid på jorden och människorna
en god vilja.»
_____
Forts. fr. sid. 30.
21. Chefredaktören J. L. Saxon.
Mitt hjärta blöder när jag tänker på den
ungdom, som växer upp i städerna, enkannerligen
de större. De leva rotlösa, ty de ha
förlorat förbindelsen med jorden och de fyra
årstiderna. Deras herrar, maskinerna, bli allt
fullkomligare, dag för dag görande sina slavar
mera opersonliga eller överflödiga.
Kan ej denna ungdom bringas till förståelse
av hembygdsrörelsen och få en brinnande önskan
att få den del av jorden, som kolonirörelsen
i städerna utgör, då blir denna ungdoms liv
tomt och eländigt i samma mån man tillgriper
surrogaten för livsglädjen: krogen och de andra
tomma eller ruinerande nöjena och s. k.
njutningarna.
Ni, som kunna återvända från stenöknarna
till jorden, gören det! Ni, som ha den ofta
oförstådda lyckan att leva vid jorden,
övergiven den aldrig! Jorden består, när bankerna
ramla och industrien stoppar. Under det ni
där dagligen bevittna naturens under, få ni en
livsvisdom, varom de ej ha en aning, vilka
andligen få leva på biograf, teater o. dyl. — ja,
icke ens den bästa föreläsning kan ge vad
naturen själv strör ut med rika och godgivna
händer.
22. Redaktör O. Terning.
Allting är relativt. Så även här berörda
förhållande. En generell jämförelse mellan min egen
ungdomstids och nutidens utsikter för de unga
går relativt lätt att draga. Det var lättare förr
än nu, vore dess enklaste formulering. Men
fullt så enkelt ligger saken inte till.
Att en del förvända förhållanden på
arbetsmarknaden ha komplicerat läget för nutidens
unga kan ej förnekas. För många av dem ha
svårigheterna intensifierats.
Icke minst vid frågan om vad som »fordras
för att lyckas» gäller satsen om det relativa.
Med tanke på en hel del fall ur verkligheten
vore man frestad svara med ett enda ord: tur.
Men det tangerar fatalism. Examensmeriter
äro nödvändiga nycklar till de teoretiska
yrkenas portar. Kunnighet är en nödvändig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
