— 65 — Lätt det varit för honom att slå, då han kom i sin ifver, Vild som han var, hvi högg han ej till, hvad hejdade armen ? Se, hos honom också låg tacksamheten i djupet, Mensklig och minnesgod, och mera än vreden förmådde, Äfven hos honom, kärlekens hud i det klappande hjertat. Knappt för sitt barn så sörjer en far, som den vilde Kalmucken Sörjde för mig, ocli lian spred kring hela fiendtliga hären Snart ett rykte om mig, och, ehvart som fånge jag lände, Hade jag vänner och firades. Sjelf den stolte Genralen Log, då jag nalkades, mildt och kunde väl klappa min axel Stundom och fråga ett ord, hur jag trifdes ocli mådde och sköttes. Men med den ringare delte jag allt. Det hästa beständigt Kunde jag taga, och tvangs att äta ocli dricka och frodas,