Jul-scouten / 1929 / 19 Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ill. Vasström 1929 ETT MINNE FRÅN OFÄRDSÅREN När Victor Westerholm hjälpte mig att smuggla.

Helt nyss – den 19 november – inföll tioårsminnet av
en mörk dag i vår konsts historia: dagen, då Victor Westerholm
gick bort. I de dagar emellertid, då Jul-Scouten finner
sin väg till de mångtusende hemmen, där scouting skattas
högt, inträffar en tjugufemårsdag, vilken, alla då ännu täta
skuggor till trots, betecknade en ljusning: den 4 december
1904 samlades åter Finlands lantdag, efter den långa ofärdsårsintervallen
sedan maj 1900, då ständerna i det nya seklets
gryning skilts åt. Sammankallandet av lantdagen,
mindre än sex månader efter det att förtryckets inkarnation
Bobrikoff fallit för Eugen Schaumans skott, betecknade visserligen
i ej ringa grad en konsekvens av hjältebragden, men
i vidsträckt och djup mening innebar lantdagskallelsen ett
vidgående från rysk sida av att förtryckspolitiken lidit nederlag
och att det passiva motståndet upprest hinder och
byggt väm, som ej kunde betvingas. Daglighetskampen
hade inneburit seger på ofärdsårens huvud-front, på värnpliktsfrågans
fält, det var om denna centrala position kampen
hade stått het ända sedan de sista åren av 1890-talet,
det var här den stora segern vanns våren och sommam 1902,
då av alla de olagligt uppbådade tvåtredjedelar uteblevo,
trots undfallenhetens övertalningar och övermaktens hot.
Och segern var i en hel del avseenden lysande. Visserligen
gingo i några få uppbådsområden alla olagligt uppbådade,
men de voro få och små i jämförelse med de, där ingen gick.
Och fanns där i en sydvästlig trakt av landet ett sammanhängande
område av 191 kvadratkilometer, där ingen uteblivit,
så företrädde Österbotten och delar av norra och
mellersta Finland ett jättegebit av sammanlagt 1,063 kvadratkilometer,
där varendaste en olagligt uppbådad vägrat
att gå. österbottningama ha emellanåt funnit sig manade
att stanna hemma, emellanåt att ge sig ut. De stannade
hemma år 1902, de gingo mångenstädes »man ur huse’» år
1918! Det är av oskattbart värde för ett land att ha tillräckligt
mycket folk med sådan klarhet i begreppen . , .

Den stolta segern ingav mig, som under drabbningen och
dess förberedelse skött om det centrala tryckalster-batteriet,
att i »bild» återgiva utgången, inte så mycket för glorifieringens
skull, men för att konsolidera opinionerna och göra
propaganda för sannolikt kommande olagliga uppbåd. Jag
ritade förty en uppbåds-karta, vars utarbetande fortgick
under flera veckor och fullbordades efter det att de sista
definitiva siffrorna ingått. I varje uppbådsområde vart inritad
en cirkel, vars ytinnehåll motsvarade antalet uppbådade
och inom vilken en röd sektor återgav de från uppbådet
uteblivna, en grön sektor de, som infunnit sig. Det blev en
Finlands-karta med många hundra kulörta cirklar av olika
storlek, de flesta röd-gröna med övervägande rött, ofantligt
många helröda, åtskilliga helgröna ock. Invid Övre kanten
av kartan voro slutligen resultaten i de olika länen och i hela
landet återgivna medels jättelika rödgröna cirklar.

Ett försök att få kartan tryckt och utgiven på en officin
här i eget land en litografisk anstalt i Helsingfors •
misslyckades. Den allsmäktiga censuren förbjöd kategoriskt
dess utgivande. Nå väl bättre brödlös än rådlös, jag reste
till Stockholm, kom i kontakt med Generalstabens Ditografiska
Anstalt, lyckades intressera dem där för att trycka min
karta och hade lyckan att inom ett par veckor ha hela den
till åtskilliga tusental uppgående upplagan färdigtryckt,
dock utan Generalstabsanstaltens firma-märke det hade
man förbehållit sig att inte behöva sätta ut!

Men så kom den stora frågan: huru få det stora och
tunga kart-partiet in till Finland, insmugglat. Det måste i
hemlighet införas, någon annan metod fanns ej.

Det var i de tiderna då kagal-litteratur-smugglingsskonaren
Marza under direktion av aktivist-överbefälhavar Konni
Zilliacus utförde sin stolta gärning i motståndets hävder,
jag konfererade med K. Z., vi enades, och beslut vart fattat
om att kagalskonam skulle transportera mitt stora kartparti
samt en del annan »förbjuden» litteratur från Stockholm
till Demströms kanal söderom Mariehamn. Jag skulle i
förväg per ångbåt resa till Åland, Mariehamn och Demströms
kanal och ordna om mottagningen samt sedan sörja för att
hela det förbjudna partiet (av vilket en del skulle ända till
Ryssland) komme till fasta landet och vidare.

En septemberförmiddag embarkerade jag på »Nordkusten»
vid Skeppsbron i Stockholm, nådde på natten Mariehamn,
sov några timmar på »Socis» i den åländska huvudstaden,
beställde häst och kärra och åkte så Slemmen runt ned till
Demströms kanal för att ordna om mottagandet av de sju
rymliga säckar, i vilka det förhållandevis enorma förbjudna
partiet kartor och litteratur var insatt. Huru det hela skulle
ordnas hade jag ej kunnat bilda mig någon åsikt om, och stora
vanskligheter förefunnos, i all synnerhet som jag hade fått
meddelande om att ganska tätt invid kanalen bodde en opålitlig
person, misstänkt för ryss-spioneri. Men ett hade jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>