Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klart för mig, där jag i den solklara höstmorgonen närmade
mig kanalen. Det gällde blott att finna en »vän i viken».
Men vem? Jag kände ingen, jag hade inga relationer till
någon, jag var dessutom tvungen att iakttaga all försiktighet,
med tanke på den eventuelle »spionen». Bah, tänkte jag,
det är bäst att handla på känn, att skaffa sig intuition.
Det var röken från skorstenen å ett vackert litet inbjudande
sommarhem som gav mig min lyckliga inspiration.
Det såg så trevligt ut, där det i lantlig frid låg bortom staket
och trädgårdssängar. Där bo säkert goda människor, tänkte
jag; dit går jag!
Och jag gick, trädde fram till en förstukvist, där lyckan
fogade att husmodem själv stod, sysselsatt med något husligt
värv, lyfte på hatten, sporde helt rakt på sak: Förlåt en
fråga: Vem hor här?
Här bor artisten Victor Westerholm, lydde det vänliga
svaret. Och ej blott vänligt, utan även i hög grad uppmuntrande
och trösterikt, ja trygghetsväckande. Jag hade aldrig
träffat Westerholm, men kände självfallet väl till honom,
visste att det var en utmärktkonstnär och en sympatisk medmänniska
i s. k. jämmerdalen. Min goda fé hade omedelbart
lett mina steg till just den »hydda» invid kanalen, där den
bästa och trevligaste bundsförvanten stod att vinna. Westerholm
själv var emellertid sysselsatt i sin ateljebyggnad, belägen
ett stycke från själva Tomtebo, jag vandrade dit, knackade
på, steg in, presenterade mig, konfererade och hade
inom en kvart nått det yppersta positiva resultat. Kagalskonam
skulle enligt avtal löpa in i den första gryningen morgonen
därpå, så skulle vi omedelbart flytta de sju säckarna
och gömma dem i ett tätt invid stranden uppfört båtskjul,
och därifrån skulle de så avhemtas för att transporteras
vidare.
Men huru? Ja, det var också en fråga. Jag sade mitt
kära blivande värdfolk farväl, åkte tillbaka in till Mariehamn,
hade överläggningar på ett ångbåtskontor, hyrde
ångbåten »Mariehamn» för en extratur till Åbo dagen därpå,
reste så åter ut till Demströms kanal och Tomtebo, tillbringade
en förtjusande afton med prat och mat och konversation
om konst och ett eller kanske rent av ett par glas
vin (det var inte förbudslag då, märk väl) i det gästvänligaste
och rent ut sagt raraste värdfolkssällskap man kan
drömma om, sov slutligen några rätt så oroliga timmar i
Westerholms stora ateljé under väntan på Marza. Det
hade blåst upp en riktigt ordentlig storm, och ända från det
att den första dagningen begynte tränga in genom det stora
ateljefönstret begav jag mig varjekvarttimme ut och ned till
stranden, invid vilken den lilla tvåmastarn skulle kasta ankar,
för att möta min båt och min last.
Det var en ganska påkostande gryning och morgon. Stormen
ven, ute på sjön gingo vågorna höga, molnen jagade
varann med ilande fart, småningom blev det ljusare, slutligen
även i ateljén, där jag alltefter som dagern tilltog begynte
urskilja detaljerna å en jättestor tavla, som Westerholm
nyss hade påbörjat.
Så, äntligen! ett par tre timmar senare än väntat, kom
smugglarskonarn. Den hade föregående kväll löpt ut från
Furusund och hade ej vågat i den starka stormen ge sig in i
den hemliga farleden in till Demströms kanal innan det blivit
någotsånär ljust.
I motstorm rodde jag i en »besorgad» klumpig båt ut till
skonarn, vi höllo konferens, vi lastade de sju säckarna in
i roddbåten, transporterade dem till Westerholms båtskjul,
lyfte in dem, låste skjulet. Och inte långt därefter hade
Marza åter hissat segel, lyft ankar och styrt till havs, på retur
till Sveriges fria farvatten. Det var sannerligen inte värt att
låta någon obehörig få sikte på densamma under den korta
åländska visiten.
Så blev det riktig morgon, röken steg åter upp ur Tomtebos
skorsten, det blev välgörande morgonkaffe, det blev gemytliga
resonnemang om konst och annat, det blev frukost
med ypperlig gröt! och slutligen kom »Mariehamn», en
ganska sällsam båt, som blivit påbyggd ett par gånger och
uppe på ett nytt övre däck hade en liten kajuta, vilken nästan
likt ett torn reste sig upp mot höjden.
På båten var man underrättad om att jag varit sommargäst
hos Westerholms på Tomtebo och att det var mitt flyttgods,
som var inneslutet i de sju säckarna. Inom en kvart
timme var hela partiet ombord och avskedets stund inne.
Stunden för ett farväl med lika mycket av hjärtlighet som
tacksamhet. I mitt vanskliga företag med alla risker och faror
hade jag funnit goda vänner, hus och hem och härbärge och
medverkan och ypperligt förvaringsrum för mina sju säckar.
Gåtor och svårigheter hade löst sig snart sagt av sig
själva tack vare Westerholms och Tomtebo.
Och de sju säckarna, huru gick det med dem, undrar
kanske en eller annan läsare. Ja, med dem gick det bra. Vi
hade en ganska äventyrlig resa i den alltjämt tilltagande stormen,
på Skiftet oscillerade »Mariehamns» kajuttorn emellanåt
på ett intensivt sätt, men vi nådde dock lyckligen Åbo i
skymningen, jag lät ångarn lägga till vid en obemärkt plats
i Aura å, de sju säckarna kommo i en blink upp i tre droskor
och voro tio minuter senare i säkerhet. Happy end, you
know . . .
 |
| Ernst v Wendt |
|
| Kom ihåg Finlands Svenska Scoutförbund med donationer och gåvor! |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
