Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Herodes och stjärnan, av Harald Johnsson
- Blåklockorna, legend av Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
| Teckning av H. ARTELIUS. |
HERODES OCH STJÄRNAN
Det var en gång en natt, då Herren tände
ett heligt ljus i Österns stjärnehär.
Och änglar sjöngo: »Se, den gudasände
har stigit ned, som världens konung är!»
Men när Herodes såg den klara stjärna,
som sade honom, att en kung var född,
då blev det natt och vrede i hans hjärna,
och han gick länge tankfull och förströdd.
Han gav sitt krigsfolk bud och lät befalla
att döda barnen uti Betlehem.
Han tänkte så: »Om blott jag dräper alla,
skall kungabarnet väl förgås med dem.»
Och varje knekt drog ut sitt svärd ur skidan
och dräpte skoningslöst med blodig hand,
och runt kring staden hördes gråt och kvidan,
som fyllde hela Galileens land.
Då steg i Josefs dröm en ängel sakta.
»Flyn!» sade ängeln. »Konungen är hård,
och ondskefullt hans knektar eftertrakta
det ljusets barn, som gavs i eder vård.
Flyn till Egyptens land, och Gud skall vara
er följeslagare, varhelst I gån.
Och frukten icke! Genom död och fara
I bären Frälsaren med eder son.»
Och Josef och Maria ödmjukt lydde
och stodo upp och följde ängelns bud.
Hur ringa hem och allt för dem betydde ... !
De buro ju sin framtid och sin Gud.
HARALD JOHNSSON.
BLÅKLOCKORNA.
Legend av HUGO GYLLANDER.
DET VAR EN sommardag för många hundra år sedan i det soliga Italien. En fattig, gammal munk vandrade landsvägen fram. Han hade gått länge och kände sig nu trött. För att vila ut lade han sig ned i gräset, i skuggan av en lummig ek.
Runt omkring honom stod allt i blom, fåglar sjöngo, och fjärilar fladdrade av och an.
— Hur vacker är ej Guds natur! mumlade den gamle för sig själv. Men ack, endast få se dess skönhet! Och ännu färre äro de, som förmå skåda bakom ytan och där uppfatta en skymt av den allgode Skaparen.
Och han suckade.
Han kom senast från en stad, fylld av split och tvedräkt, där människorna behandlade varandra som fiender, och där blodsutgjutelse och mord hörde till ordningen för dagen.
Han lutade trött huvudet mot en mossig tuva, och hans ögonlock sänkte sig. Men innan han slumrade in, fäste sig ofrivilligt hans blickar på en grupp av stora blåklockor,
som sakta vajade för vinden.
Den synen följde honom i hans dröm, eller rättare den skapade en underbar dröm i hans själ.
Han tyckte sig plötsligt förnimma ett klingande ljud. Det lät, som om man med något föremål sakta slagit mot en silverbägare.
Varifrån kunde dessa milda, ljuva toner komma?
Han såg sig omkring. Först uppfattade han intet, men till sist såg han klart något häpnadsväckande, nytt.
Det var blåklockorna, som sände ut välljudet! Och när han närmare betraktade dem, fann han, att de undergått en förändring. De hade väl behållit sin färg, men det var,
som om de fått metallens hårdhet. Och inuti dem hängde små kläppar, och när vinden strök fram och de böjde sig, slogo kläpparna mot klockornas sidor.
Den gamle munken lyssnade till välljudet med stilla glädje i sin själ. Då var det, som om själva klangen plötsligt börjat tala i ord. Och han tyckte sig höra en röst, som viskade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:10:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/jultomte/1924/0002.html
