Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blåklockorna, legend av Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Människorna se oss väl, men deras blickar äro lika skumma för oss som för hela den övriga naturens skönhet. De gå
sovande förbi utan att tänka på Skaparen och hans verk. För att väcka dem måste man tala till alla deras sinnen, även till deras hörsel. Man måste ropa i deras öron, och
man måste mana: Se och hör! Se och hör!
Vinden dog i detsamma ut. De dallrande klockorna hängde orörliga på sina stjälkar. Och den gamle munken vaknade.
Han gned sig i ögonen. Hade det varit verklighet, eller var det endast en dröm?
Nej, det måste ha varit en dröm.
Men de vackra, milda tonerna klingade ännu inom honom. Han kunde ej bli dem kvitt. De svällde ut allt mäktigare, och de
väckte tanke efter tanke.
När han omsider reste sig upp för att fortsätta sin vandring, stod en enda tanke kvar, som helt fyllde hans sinne.
Att han aldrig förr kommit att tänka på den! Och likväl var den så klar och enkel, att även ett barn borde ha funnit den av sig själv och utan någon underbar dröm.
Det fattades något i världen!
Den gamle mannen hade under sitt långa liv skådat hundratals kyrkor, ståtliga katedraler och enkla bytempel, byggnader i marmor och byggnader av tegel, ja, till och
med av trä. Alla hade de väckt hans fromma känslor till liv. De hade erinrat honom om Skaparen, och han hade i dem förrättat sin andakt. Men han hade också sett, hur
tusenden och åter tusenden likgiltigt gått dem förbi. Och kanske hade det någon gång dunkelt förekommit honom, som om
någonting saknades.
Nu visste han, vad det det var. Blåklockorna hade lärt
honom det!
Han fortsatte sin vandring, grubblande och med sänkt huvud.
Stolta riddare redo honom förbi, en och annan kanske med
en känsla av vördnad men de flesta utan tvivel med en känsla
av medömkan om ej rent av förakt. Rika krämare, enkla borgare och fattiga bönder kastade i förbifarten en likgiltig blick på den gamle. En vandrande fattig munk — en helt vanlig företeelse!
De hade ej en aning om, att denne ödmjuke man, som gick där med sänkt huvud, bar på en tanke, som ingen förut tänkt, en tanke som skulle taga form och toner över hela världen, ja, som skulle ge arbete och bröd åt tusenden efter tusenden.
Ty för munken stod nu klart vad som hittills saknats i kyrkor och kapell: klockorna.
Den dagen, säger legenden, är kyrktornens födelsedag. Från dem ha sedan sekel efter sekel kyrkklockorna varje söndag och helgdag sänt ut sina röster av malm över städernas trånga gator och över landsbygdens vidder, över skogar och sjöar och grönskande fält.
Och de ha ropat som blåklockorna i munkens dröm:
— Vakna upp! Hör oss!
Om sedan deras röster ej höras, om de blivit så vanliga och kända, att de flesta människor knappast lyssna till dem — vad mera, det är ej deras fel! De ropa och de mana fortfarande: Lyften edra hjärtan till Gud!
De mana till andakt. De mana i glädjens tid och i sorgens, vid de öppnade gravarna. För den, som vill och kan för ett
ögonblick slita sig ur dagens omsorg, ligger det i alla fall något underbart i ljuden. Även om han ej har en aning om den gamle munken, som en gång, liksom i en uppenbarelse, fick den första idén till klockorna och som hängde upp dem i deras torn.
Århundraden ha gått sedan dess. Den fromme munkens namn är glömt, eller åtminstone osäkert, och hans kropp har blivit stoft i stoftet. Men legenden lever kvar. Den är bunden vid klockorna, men den kan ej spräckas som de eller smältas ned. Den fladdrar fram som en brokig fjäril, men en fjäril, som aldrig kan dö och som ingen kan fånga.
Eller rättare, den vajar sakta för vinden som en blåklocka,
belyst av sommarens söl, en blåklocka, som aldrig vissnar.
Här i livet knyter sig dröm till verklighet och verklighet till dröm. Vad vi tro vara vissast, det vi kunna ta och känna på, flyktar ofta bort som en tom dimbild. Men det ogripbara, det i drömmen förnumna blir verklighet.
Så lyder sägnen om munken och om blåklockorna, som
skapade något nytt i världen.
 |
| Teckningar av H. ARTELIUS. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
