Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jätten och myggan, fabel av Hugo Gyllander, illustrerad av Louis Moe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var en gång en jätte,
för vilken folket rös.
Och hela skogar blåste bort,
när bara jätten nös.
Så svallade hans jätteblod
till sist av övermod.
Han tänkte: »Jag är mäktig,
en man av gudars slag.
Det bör ej finnas varelse
på jorden mer än jag.
Jag måste dra i världen ut
och göra slut
på allt, som liv och anda har,
och lämna intet kvar.»
Men ska man dra i världen ut
och rycka upp med rötterna
vart minsta liv, då är det bäst
att vara hel om fötterna.
Ty fast han ej den mätte,
så visste väl vår jätte,
att jorden är betydligt stor.
Och därför satte han sig ned
uti sin jättekula
att klacka och att sula
och lappa sina skor.
Hans tråd var som en kabel
och nålen som en mast.
Men när som bäst han svettades,
då flög där fram med hast
en mygga fräck och slog sig ned
— förutan minsta vett och sed —
på jättens jättenäsa.
Det kom hans sinn att jäsa.
Ett sådant kryp! Och i sin harm
han ryckte till ... och stack sig
med nålen i sin arm.
Han springer upp i ilska
med ett förfärligt tjut
och jagar efter myggan,
som strax förskrämd flög ut.
Med jättearmar långa
han sökte kräket fånga.
Det blev en jakt kring skogen,
ett väldigt jätte-sken.
Men se, där låg på stigen
en liten, liten sten.
Och hur nu jätten fumlade,
han halkade på stenen,
han halkade och tumlade
och bröt sitt ena ben.
Det var en tur för jorden,
det var för mänskan väl!
Den stolta jättesagan,
den slöt med vrål och klagan
och jätten svalt ihjäl.
Men mänskorna och djuren,
som kände nu sig trygga,
de firade med pomp och ståt
vår lilla käcka mygga,
ty hon var ganska flink och bråd
att sprida ut sitt hjältedåd.
Men ack, den lilla skogens sten,
som jätten kom att halka
och bröt hans ena ben,
den blev ej firad och berömd!
Den låg där glömd ...
Ty den, som ej kan surra
och skrika ut, vad han har gjort,
av den blir sällan något stort!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
