Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rangstriden, fabel av Hugo Gyllander, illustrerad av Louis Moe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
En anka träffade en tupp
på öde hed
en sommarkväll, när sol gick ned.
Det mötet avlopp inte väl,
ty nästan strax man kom i gräl
om vem, som var förnämst och störst,
om vem, som skulle hälsa först.
»Du borde skåda till mig upp»,
förklarade vår stolta tupp.
»Min sångtalang
har gett mig rang
som första klassens sångartist.
Och på min sporre se du kan,
att jag är född till riddersman!»
Men ankan gav sig ej så lätt.
»Din röst! Nej, tala tyst om den,
min lille vän!
Den är ett oljud blott, ett skrål,
och sporrarna ett löjligt prål!
En mästersimmare som jag
ej skådar upp
till någon tupp.
Det är ju klart, att jag är störst,
och att du borde hälsa först!»
En hare, som vid tuvan satt,
brast nu i skratt:
»Nej, kära vänner, båda två
ni äro ändock lika små
på alla vis,
mot mig, som tagit snabbhetspris.
Nu blev det ännu mindre väl,
ty nu så kommo tre i gräl.
De stodo käbblande i ring,
och hörde, sågo ingenting.
De glömde för sin hederstvist
all världens svek och argan list,
och Mickel Räv, som lockats ut
och sakta smög
allt närmare för var minut.
Ett språng — och Mickel denna kväll
belåtet log
och sedan slog
tre stora flugor i en smäll.
Så illa kan det stundom gå,
när man för mycket håller på
sin egen rang
och sin talang
och tvistar om, vem som är störst,
och vem som borde hälsa först.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
