Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vaggvisan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 VAGGVISAN.
Hon tog fram det, kysste det, vyssjade det och
sjöng en vaggvisa så sorglig, att det skar en ända
in i hjärteroten att höra på. När hon hållit på
så en stund, lade hon barnet tillbaka, öfvertäckte
det med mossa och gick åter in i stugan. Gick
hon i sömnen eller hade hon blifvit rubbad till
förståndet?... Jag skyndade efter henne och
försökte tala till henne, men hon hvarken hörde
eller såg mig. Hon var såsom död, fastän det
riktigt brände af hennes kropp. Barnet var så
mycket kallare. Det var dödt, och några blå
märken på halsen visade mer än väl dödsorsaken.
Det var en flicka, så vacker och så välskapad...
Ett par dagar därefter kom folk upp från
bygden. Bendikt vardt frisk till kroppen, men
hennes förstånds ljus var släckt. Hon var
stillsam och tyst, men mot sommaren kunde
ingenting hindra henne från att vandra hit upp till
fäbodvallen; och här blef hon sommaren öfver.
Flere gånger togo de hem henne, men hon gick
hit upp igen. Man försökte också att bli af
med henne genom att stänga henne ute. Men
då låg hon i logen och födde sig, Gud vete af
hvad. Så fick hon vara här om somrarne. Hon
gjorde ju ingen något för när, fastän det var
lite ängsligt att höra hennes vaggvisa. Det var
märkvärdigt, att hon alltid höll sig vid stället,
där barnet legat... O, jag ser henne när jag
vill, hur hon går med tomma famnen och vyssjar
och sjunger. Hon var lika vacker, fastän hon
var tokig; och ung fick hon också dö, Gud
vare lof.»
»Och nu går hon i skogen och sjunger om
nätterna?» sade jag.
»Ja.»
»Vill ni sjunga visan för mig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
