Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vaggvisan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAGGVISAN.
119
Stor-Ingborg hade ännu vacker röst. Det var
en enkel visa i folkton med klagande tonfall.
»Var det inga ord till visan?»
»Nej. Man kunde aldrig förstå, hvad hon
sade, fast hon nog hade några slags ord.»
»Hvad vardt det af taflan då?»
»De ville inte ha den längre, förstås.
Prosten tog den hem till sig och skänkte i stället
till kyrkan den altartafla, som ännu fins där.»
Det vardt tyst en stund. Så sade
Stor-Ingborg:
»Det fins ju så mycket fina och snälla
fruntimmer, som både rå något och ha att ge — jag
har hört, att de till och med bilda föreningar för
att befordra krig och sådan där stygghet. Han,
som skrifver så mycket, vill han inte skrifva
något och säga åt dem, att de borde tänka på
sitt eget kön, ty ingen är väl närmare till det
än de? Skrif att de bilda någon sorts förening
till skydd och hjälp åt flickor, som komma i den
största olycka en flicka kan komma i. Om de
äro för fina att bry sig om de rent dåliga —
fast jag tror, att inga skulle bli dåliga, om man
inte försummade dem —, så kunde de ju
åtminstone göra något för dem, som lida mer eller
mindre oförvålladt. Det är för mycket, att en
stackars flicka skall ha både den stora skammen
och utgifterna för barnet och så till på köpet
harmen eller sorgen öfver att ha blifvit
bedragen af den, som hon litat sig till framför alla
andra människor.»
»Jag skall skrifva om det, Ingborg», lofvade
jag i det jag bjöd godnatt
Jag sof godt och fick altså icke höra Bendikt
sjunga sin vaggvisa. Men hvarje gång jag i
tidningarna läser om, att en flicka råkat i samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
