Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De Vägfarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nå nå, bättre då som bättre är, och till det bästa
skall väl Herren leda’t,» sade presten.
: Under detta samtal mellan de begge gamla föreföll
ett annat i väfkammaren, dit junkern förts af den be-
ställsamma bhusmodern, som, befriad från det tvång
hennes mans och den äldre gästens närvaro pålade
henne, bjöd den yngre träda ditin, för att visa ho-
nom, som hon sade, att hon och hennes dotter icke
varit sysslolösa sedan de sist sågo honom. 1 väfstolen
satt Ragnild, som, utan att uppstiga derifrån, likväl
lade bort skottspolen och räckte sin hand åt junkern,
hvilken fattade den med sina båda och tryckte den med
värma.
»Har du tänkt något på mig under dessa långa må-
nader ?» frågade han.
»Spörj min moder derom,» genmälde flickan och slog
ned ögonen, likväl utan den blyghet, som förut hin-
drat henne att ens tillåta junkerns ögon möta sina,
»Åck,» sade modern, »hon har, Gud bättre, nä-
stan icke tänkt på något annat, och skulle hon icke
göra det? Skulle hon icke tänka på den ädle herrn,
som värdigats kasta sina ögon på den ringa prestdot-
tern och utkora henne till sin fästeqvinna och göra
henne till en förnäm adelsfru? En sådan ära kunde
jag väl aldrig drömma om, när jag "satt vid hennes
vagga.» |
»Tala icke så, moder!» invände Carl. »När jag en
gång hemfört den fromma och tuktiga Ragnild till min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
