- Project Runeberg -  Junker Carl. Historisk roman från Birger Jarls tidehvarf / Första delen /
31

(1847) Author: Anders Lindeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De Vägfarande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

3

»Men så kommer han säkert att uträtta mycket till
landets båtnad,» inföll Carl med ovanlig ifver. »Tro
mig, mäster Lars, att alla, både Göther och Upp-
Svear, ha att af honom vänta det bästa. Jag känner
honom, jag, och kan försäkra er, att det är en herre
med många pund. Han är lika tapper som vis, en oför-
skräckt stridsman och en omtänksam rådsherre, som vill
alla väl, både ädlingar och bönder, både klerker och lek-
män, och vill låta alla vederfaras rättvisa. Det var
utan allt tvifvel det bästa val hans nåd kunde göra.»

Den äldre såg med ett uttryck af välvilja på ynglin-
gen, och presten sade med en rörelse, som han för-
gäfves sökte beherrska: »Det är vackert af min unge
vän att så tala; jag skulle nästan vilja säga: det är
stort, om icke mitt embete ålade mig att aldrig förgäta,
det ingen är stor mer än Gud allena.»

Junkern steg upp och gick ut. Presten såg efter
honom och fortfor, efter ett ögonblicks tystnad: »Det
är en redlig ung man, och jag och mången till mig
hade trott, att vår nådige berres val skulle falla på
honom, när Gud kallat hans salige herr fader in i sin
eviga glädje.» Han såg härvid tankfull ned framför sig.

»Förmodligen,» sade den äldre, »ansåg konungen
honom alltför ung dertill, och våra bångstyriga ädlin-
gar, mina och hans herrar anförvandter icke undan-
tagna, skulle väl svårligen beqväma sig att lyda be-
fallningar, som utginge från en mun, kring hvilken
skägget knappt börjat vexa. Man får vara glad, om
de ens vilja hörsamma en äldre man, pröfvad både i
ledung och vid rådsbordet, hvars svärd de lärt känna
i mången hård dust, och hvars erfarenhet de icke för-
mått öfverlista, ehuru ofta de försökt det.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 14 22:37:14 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/junkercarl/1/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free