Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De Vägfarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
kärrel. Der stod jag i blod till knäna, och det var
inte bara danskt blod, utan mången ärlig Svensk fick
der släppa till de röda bäckarna, och några droppar af
mitt eget tömde jag också der, hvarom det här bär
villne» Härvid drog han undan tröjan och visade ett
djupt ärr öfver bröstet, der intet hår kunnat vexa.
. . . »Men det gör ingenting; den gamle Oden var ändå
med oss, och seger vunno vi, och en herrlig seger, ty
af 18,000 Danskar kommo ej mer än 54 igen, att be-
rätta om nederlaget. Också sjöng man sedan:
”Det hände sig vid Lena,
Tvenne Danskar lupo för ena;
men deri har vismakaren något skarfvat, ty Danskarne
lupo ingen hvart; de gåfvo oss ärligt hugg för hugg,
och när de märkte, att våra svärd hade en skarpare
egg och ristade djupa dödsrunor genom deras brynjor,
då lade de sig ned att hvila ut efter kampen, och en
lugn hvila borde de få, ty de hade, som trogna sven-
ner, bäddat sin säng, och Sankt Pehr kunde icke
neka att, efter ett sådant arbete, för dem öppna pa-
radisets port. Sitter ingen sämre derinne förut, så går
det an.»
Under denna berättelse hade bonden rest sin krökta
rygg, så att det hvita håret strök i taket; hans ögon
gnistrade, hans händer knötos, och man förstod huru
konung Knut kunde vinna det ärofulla slaget, när så-
dana kämpar fäktade under hans banér.
Sedan bonden gått, anmärkte presten suckande, att
det var den onde fiendens tillskyndelse, att så många
hedniska sagor och så mycket afgudiskt skrock ännu
spökade i allmogens sinnen. Hans gäst åter mente,
att det var ett styfsint folk det svenska och icke godt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
