Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Mötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
»Nej, icke min vishet, som du kallar det, ty den
är ingenting annat, än en förgänglig klokskap, men väl
en högre vishet, som tillika är den högsta makt. Inför
den buga sig englar och öfverenglar och throner och
väldigheter, och menniskotankan nedsjunker i stoftet,
när hon lyfter sig till dess åskådande.»
Hon satt en lång stund, med hufvudet lutadt i han-
den, tyst och tankfull; derefter utbrast hon, liksom
hänförd af en profetisk ingifvelse:
”Se, listen vrider
de dolda ränker,
och våldet smider
de tunga länker,
och mörkret sänker
sig vidt kring jorden.
Natt är der vorden
och ångst och vånda
och sorg och qvidan.
De svage stånda
i stum förbidan
på räddningsstunden ;
men hon är bunden
i djupa häkten,
och tio slägten
med stoftet blandas ,
förr’n morgonväkten
för henne randas.
Ej modet gagnar,
ej vetenskapen,
mot deras vapen.
Som lätta agnar,
dem stormen skingrar,
all styrka qväfves,
allt vett förgäfves,
der sveket slingrar
och makten krossar.
Och ingen lossar
den arma fången!
Men stund är slagen
och natt förgången,
då uppgår dagen.
De qvaldes jemmer,
som bojan klämmer,
till himlen stiger,
och hämnarn viger
det tömda blodet.
Då gagnar modet,
då vishet hjelper
och våldet stjelper,
och arglist snärjes
i egen snara.
Fritt skall det vara,
det sköna Sverges
urgamla rike,
och utan like
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
