- Project Runeberg -  Junker Carl. Historisk roman från Birger Jarls tidehvarf / Andra delen /
237

(1847) Author: Anders Lindeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Kyrkan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

237

»Akta dig, fader,» sade nu husmodern, »den hvite

Guden har fina öron, och det är farligt att tala illa
om honom. Var icke Tiakkan så viss på sin sak, när.

den fångne Ruohtalainen ändå halkade honom ur hän-
derna, som en ål, och kom undan ifrån Uhripaikat,
fast ni alla stoden der omkring och gapade, och läten en
enda man drifva gäck med både eder och Turrisas!
Och när han sedan skulle peka ut det andra offret,
hur gick det då med honom sjelf? Nej, nej, de krist-
ne: äro inga män att narras med, och icke deras gud
heller I» .

»Jag: märker det,» -återlog gubben, »eftersom han har
förvridit hufvudet. på qvinnorna. Men sådana äro de
alltid; blott de få något nytt, så äro de glada, antin-
gen. det är en ny kjortel eller-en ny gud: Men vi få
väl se. Ännu är. icke alla dagars afton, och den gamle
Wåinämöinen har väl icke slitit alla strängarna af sin
barpa. Det var icke längesedan jag hörde honom; det
klang. så ljufligt i qvällskymningen, och på den grå
dimman, som uppsteg ur träsket, salt den silfverskäg-
gige och rördes så sjelf af sin sång, alt de klara tå-
rarna. föllo. från hans ögon och genomträngde den täta
Yllemanteln, som betäckte hans knän.»

»Såg du honom verkligen, fader?» sade gumman
och lade med uppmärksam häpnad sin hand på man-
nens skuldra.

»Ja, visst gjorde jag det. På dimman stod hans
stol, och harpan, som ban höll emot bröstet, blänkte
med - sina. gyllne skalmar mot vattnet. Det var en
berrlig syn! . Och då började Ilmarinen sucka, och
dervid spelade det i vassen, och buskarna på stranden
dansade, och grantopparna svängde om i lustig dans,
och hararna sprungo hoppande omkring, och rådjuren

Junker Carl. 20

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 14 22:49:33 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/junkercarl/2/0241.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free