Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Vallfarten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
VI.
Vatlfarten.
Efter skilsmessan från Ragnild hade Carl plågats af
en likadan orolig aning som hon; en sorgsenhet, hvars
verkliga grund han ej kunde förklara, ty hans trolof-
vades betänkligheter var ej det, som mest bekymrade
honom. Om de icke kunde häfvas i hennes och mo-
derns öfvertygelse, så trodde ban, att jarlens mellan-
komst skulle kunna undanrödja dem, antingen omedel-
barligen derigenom, att han kallade moder och dotter
till sitt hof och i dess närvaro förklarade dem fria från
vanbördighetens fläck, eller, om sådant icke i deras
ögon ansågs tillfyllestgörande, medelbarligen genom
hans förord hos den helige fadern, till hvilken han er-
nade begifva sig så snart ske kunde. Det var något
annat som låg honom på bjertat, likt ett dystert, hem-
lighetsfullt spöke, hvilket hans förnuft icke kunde ty-
da och hans mod icke förjaga.
När Birger anförtrott honom uppdraget att föra hans
dotter till Norrige, och detta måste förorsaka en län-
gre tids bortovaro, återkom hans ängslan med för-
dubblad styrka. Det hade eljest berott af honom sjeH
att förkorta eller förlänga vistandet på sina gårdar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
