Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Vedergällningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
En gråhårig riddersman var deribland,
han sade, i det han tog junkern vid hand:
”Ditt blod ån är ungt och mitt hjerta det svider,
”att här se det offras i gagnlösa strider.
”Ej har du, som vi, svurit Herran en ed,
”att kämpa och falla i brödernas led.
”Qses bjuder vår orden med korsfanan tåga,
"att allting för henne försaka och våga,
”och modigt i ögat dess fiender se,
"fast de äro hundra och vi endast tre.
”Så länge de stånda , ej kunna vi rygga.
”Vår Gad dock år med 0ss, på honom vi bygga,
”och falla vi, säger Hans heliga ord,
”så fort ej vårt blod hunnit kallna på jord,
”som englar med själen till himmelrik fara,
”ty Hans få i döden och lifvet vi vara.”
Då lyftade junkern sitt väldiga svärd
och sade: ”Mig ock är den lyckan beskärd.
”Stor är eder ära, men min icke minder,
”ty fast eder regla mig icke förbinder,
”jag delar med er samma hopp, samma tro,
”för Gud att få dö och hos honom få bo.”
Så hugger han in i lithauiska skaran,
ej fruktar han döden, ej aktar han faran,
tills segern sig vände åt korsets banér,
men junkern allenast i hoppet den ser.
Och sln’ad var striden, den blodiga, hårda.
Nu bröderne gå att om liken sig vårda.
Carl Ulfssons de jorda på kristeligt via,
men anden tog Herran i sitt paradis.”
Då Birger hört väpnarens berättelse till slut, sa-
de ban:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
