Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
IX.
Slutet.
Herbert ville icke taga Illina med sig på sin färd
till Linköping. »Det skall kanske smärta dig,» sade
han, »att se en fader, som af verldslig fåfänga förskjutit
sin hustru och sina barn.»
»Men det skall,» svarade hans hustru, »kanske ändå
glädja din fader, det han, som har så mycket skäl att
vara stolt öfver sin son, icke heller har något att bly-
gas öfver sin svärdotter, och att åtminstone ett af
hans barn blifvit lyckligt, ty det är du, Herbert, det
känner jag här» — och hon lade handen på sitt hjerta.
— »Säg, vill du icke unna din fader den trösten ?»
»Så modig och stark och ändå så mild,» sade Her-
bert; »du är en herrlig qvinna, IHlina. Låt oss resa
tillsammans!»
»Alltid tillsammans, Herbert, det ha vi ju lofvat
hvarandra!»
Då Herbert med sin hustru inträdde i Linköpings
biskopsgård, möttes de af dess innehafvare, som just
då ernade gå ut i staden. Ofverraskning och förlä-
genhet röjde sig i bans anlete vid detta möte, men
han återtog likväl snart den kalla värdighet, ban alltid
visste iakttaga, och sade, i det han räckte sin son
handen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
