141 I vårt land möter man intet af den »rädsla för samfärdseln» som i så hög grad satt sin prägel på den preussiska järnvägspolitiken under de sista årtiondena. Tvärtom torde man i Sverige ofta alltsedan de stora kanal- byggnadernas dagar ha gått till motsatt ytterlighet och väntat af nya kom- munikationer välsignelser, som endast kunna följa af en djupgående för- ändring i folkets och statens ekonomiska karaktärsläggning. Delvis på grund af att skjutsningen aldrig hos oss såsom i de flesta andra länder varit en inkomstkälla utan endast en tunga möter man i vårt land nästan aldrig klagomål öfver att järnvägarna gjort intrång i andra yrkesmäns lofliga näring, nästan intet i stil med »ljusfabrikanternas petition emot solen». I svaren på den första tullkomiténs frågeformulär (1882) erhåller man en god inblick i populära åskådningar beträffande sammanhanget mellan ekonomi- ska företeelser; och frånsedt en lustig, men enstaka klagan från vagnfabrikan- terna öfver den skada deras afsättning lidit af de nya kommunikations- medlen äro anledningarna till missnöje endast, att järnvägarna ej i ännu högre grad än som skett kommit de klagande till godo; och de påyrkade botemedlen gå alltid i riktning af förbättrade kommunikationer — frakt- lindringar och nya bananläggningar — eJ i riktning af samfärdselns in- skränkning.^ Samma uppfattning möter man i vårt land vid alla tillfällen. Motsatsen till Tyskland är här ganska påfallande och torde förklaras däraf> att man i Sverige med dess jämförelsevis långsamma ekonomiska utveckling ständigt förebrår sig att ej ha gjort mera af sina ekonomiska resurser, medan utvecklingen i Tyskland varit så oerhördt uppdrifven under det sista tredjedels seklet, att många önska rädda mer eller mindre af det gamla eko- nomiska tillståndet genom dammar emot den instormande industrialismen. * Tullkomiténs hetänkande I 13 f., 24^, 67.