Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 123 —
Johan var så besynnerligt tankspridd, att alla
skrattade åt honom. Men Hilda grät och lofvade
att skrifva flitigt till honom.
Då han steg utför de två tre trappstegen till
Kristines dörr, gick det alldeles rundt för honom,
och han kom ramlande ned i rummet med buller
och bång. Lyckligtvis var det ingen der, men
Kristine kom strax in från köket för att se hvad
det var.
»Det är bara jag», mumlade doktorn, »jag
snafvade litet — jag — jag skall resa.»
Ja, Kristine hade hört det.
»Jag ville titta in och säga farväl.»
Kristine torkade sin högra hand på förklädet.
»Jag — jag skulle vilja be er» — alla de
olika varianterna af den vigtiga meningen flögo
så fort förbi, att han ej lyckades få fatt i någon.
Kristine måste mot sin vilja småle litet. Det
gaf honom mod: »Jag ville be er tänka mycket
— litet på mig, medan jag är borta;» derpå blef
han alldeles röd; han skulle gerna ha velat säga
det om igen för att få det bättre, men det tyckte
han. också var platt.
Kristine blef också röd; hon såg ned, men
smålog ändå.
Då blef doktorn dumdristig: » Och så ville jag
bara säga er, att ni skall akta er för Alfred —>
Men det skulle Johan Bennechen icke ha gjort.
Ty knappt voro orden ute ur hans mun, förr än
Kristine rätade upp sig, gick ett steg fram och
frågade: >Hvad menar du med det?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
