Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2000 172 ——
Ty jag förstår nu, att jag aldrig borde ha rest
ifrån dig. Men nu får du lof att förlåta mig och
tänka fullt och fast, att jag har dig så innerligen
kär i mitt hjerta. Jag kan icke komma till dig,
för jag är ej riktigt frisk; men annars har jag
det bra.»
Kristine stannade; hon skref hvarje ord med
ansträngning, och hon tänkte, att Gud skulle nog
förlåta henne, att hon ej sade hela sanningen för
att icke bedröfva fadern, som hade nog att bära
på förut.
En vagn vek af in i portgången, pigan kom
in och hviskade: »Doktorn.> Det var lazaretts-
vagnen, som kom för att hämta henne.
Hon ryckte till af fasa, och då hon åter fat-
tade pennan, var det henne ej längre möjligt att
dölja någonting.
» Nej, käre fader, det är icke sant, jag har det
inte bra; jag har det värre än den värsta och nu
hämta de mig, för jag skall dö, och jag ser dig
aldrig mera och aldrig sjön och husen der hemma
hälsa åldermannen — farväl
Din Kristine.»
Då doktorn kom fram till sängen, var hon så
utmattad, att han måste lifva upp henne med nafta.
Han skref adressen på hennes bref, derefter hjelpte
han till att bära henne ut i vagnen.
Fastän flyttningen företogs med all möjlig
omtanke och försigtighet, var den sjuka dock ytterst
medtagen, då hon hade kommit i säng der uppe
på det gamla lazarettet.
En lång stund låg hon med tillslutna ögon;
men då hon ändtligen slog upp dem, gled ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
