Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 189 —
hundögon och platt näsa, det tyder på en depra-
vation af de ädlare organen, och det gör mig så
innerligt ondt om dig.
>»Om du åtminstone vore en hel man, men
detvär (du inte, och det vetidu: sjelf, ty dusaknar
mig. Men om du vore vi båda, då skulle jag säga
till dig: Det är rätt, min gosse! Det är den allra-
bästa läkedom för dig, det enda sätt, hvarpå du
kunde rädda spillrorna af ditt söndertrasade lif.
Tag henne — ju fulare, desto bättre; gå direkte
in i salongerna med henne och säg: Mina damer
och herrar! Jag är stolt öfver att hon har valt
mig. Då skulle det kanske ännu vara hopp om
dig, då vore du inte längre den eländige stackare
du är och förblir i all evighet — Amen!»
Han kastade pennan ifrån sig och tömde gla-
set, som stod framför honom. —
Johan Bennechen hade råkat passera Werge-
landsveien, derför att han hade gjort en stor krok
ända uppåt Homannsby, då han kom från lazaret-
tet. Men nu drefs han halft af vana bort mot
sin fars gård för att återse — nu, då allt var förbi
— de låga källarefönster, der han hade älskat
och lidit så mycket.
Då han närmade sig, såg han en man, som
fubblade vid porten. Doktorn kände genast igen
Mo och ville gå förbi. Men han såg, att Mo
oupphörligt tog ett steg åt sidan och ej tycktes
kunna finna nyckelhålet.
Johan Bennechen förstod, att mannen var full,
och trots den vämjelse, han kände för denna men-
niska; gick han likväl fram och hjelpte honom in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
