Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var på slottet, Alfred hade ursäktat sig och fru
Bennechen låg till sängs.
Då hon till slut såg, att det blef allvar med
resan, kände hon visst någonting som liknade ånger.
Ty hon höll Hilda länge omfamnad och mumlade
till och med någonting om att hon — Hilda —
skulle förlåta henne, att hon ibland hade varit
litet orättvis.
De båda misslyckade lemnade derför huset i
uppriktig sorg, och Hilda hade fått en sådan huf-.
vudvärk, att hon genast gick till sängs i dam-
salongen, som hon fick för sig ensam. Stojet från
försalongen dämpades efter hand, då sällskapet
nådde det känslofulla stadiet. Doktorn gick upp
på däcket och spatserade fram och tillbaka.
Natten var stilla och ljus. Men i sydvest
stego mörka moln upp; det dröjde säkert ej länge,
förr än det kom regn. Intet ljud hördes utom
kolskoflarne djupt nere i maskinrummet och den
haltande takten af hans steg, medan han vandrade
a OCh an. ;
Då och då förde vinden ett fyrverkeriskott
från tacksägelsefesten eller några toner af en fan-
far. Raketer och romerska ljus stego upp öfver
hustaken och kastade ett kulört skimmer öfver
luften, innan de släcktes.
Johan Bennechen gick länge af och an på
halfdäck och såg inåt staden, som han kände så
väl "och der han hade lefvat fram sitt Hf. Det
lilla mellanrummet mellan ångfartygets sida och
käen föreföll honom som ett afgrundsdjup, bakom
hvilket han lemnade efter sig alla sina sorger och
svikna förhoppningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
