Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han kom, i sin yfviga slängkappa svept,
Han kom vid den mörkaste stunden.
Han smög sig, omgjordad med vapen och spjut,
Så tyst som en fjäder — så tyst smög han ut,
Och gaf några smulor åt hunden.
Och vaktelen slog sina gälla slag
I hvetåkern, nedan om hagen.
Når näktergalhanen då lockat sin brud
Med kärlekens ömma, förtrollande ljud,
Kom flickan. — Han blef ej bedragen.
Han viste att vägen med svekfulla ord
Till öra och hjerta sig leta.
Den älskande alltid så låttrogen är.
Han viste att med sina ömma" begäi;
Den qvinnliga svagheten reta.
Han svor henne trohet så heligt och dyrt;
Han viste så listigt sig skicka,
Att, huru hon stridde, och huru han brann,
Blef hon öfvervunnen, och åter svor han:
Det skall icke ångra dig, flicka!
De gingo till löfsalen, dyster och tyst,
Af blommande häggar omhviftad.
Der slog hennes hjerta‘, der glödde dess mund,
Der blef hennes oskuld, i frestelsens stund,
Så grymt och så nesligt förgiftad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
