Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
människa, och jag gör det inte nu på gamla dagar
heller.» Dermed gick hon ut.
Eva kom ut i skolrummet, ståtlig, vacker och
elegant med en högröd fläck på hvardera kinden och
någonting i rösten som skrämde barnen. Lektionen
var dyster. För första gången voro barnen
ouppmärksamma, for första gången ritade de gubbar på sina
taflor och nöpo hvarandra i armarne, när de kommo åt.
Middagen dukades och åts under tystnad. Eva
försökte gifva ett par tillsägelser med vanlig ton, men
rösten ville icke komma fram. Hon satte sig vid pianot,
men hon kunde, icke spela, hon slog upp en bok, men
hon kunde icke läsa, hela saken var, att hon visste
att han skulle komma, att hon var nervös och ängslig
både för sin egen del och för Johannas. Alltsammans
var så pinsamt och så lyckligt, att ändå i denna
ödsliga vrå vänta någon, en ung, vacker, bildad man, som
brydde sig om henne. Hon slog sig ned i soffan i en
halft ångestfull stämning, hon satt der och drömde
och lyssnade, när Johanna plötsligt slog upp dörren.
»Fröken», sade hon, »det är en tiggerska härute,
som jag omöjligt är människa att bli af med. Hon
vill partu träffa fröken, hon är så envis som en igel —»
Men Eva, som rest sig upp, föll dödsblek tillbaka
i soffan. Hon hade ögonblickligt förlorat medvetandet.
Johanna sprang fram. Alldeles rådlös och yr i
mössan gjorde hon dock instinktmässigt, hvad som var det
förnuftigaste. Hon lade upp henne rak lång i soffan
och började gnida och ruska henne, till dess Eva
småningom kom till sig igen; det hela varade bara några
sekunder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
