Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Fröken kan ju skrämma slag på en människa»,
sade Johanna i den ömmaste ton, medan hon
oupphörligt gned och gnodde hennes händer, »nog vet väl
fröken, att vi ä’ två handfasta människor både Jonas
och jag, så inte behöfver väl fröken vara–»
»Ack, Johanna, jag är rädd — rädd till döds.
Jag går i en beständig skrämsel, natt och dag. Släpp
aldrig in någon tiggerska till mig, då dör jag. Ha
bort henne–-jag kan inte se henne.» Hon var
nära att svimna igen.
»Söta min lilla fröken — söta hjärtegrynet mitt,
förlåt mig att jag var stygg nyss. Vi ska visst ha
bort henne — strax —» Johanna talade som till ett
lindebarn, det var icke långt ifrån att hon börjat
smacka med tungan. »Men hon är inte det ringaste
farlig, stackars kräk, hon har legat på lazarettet och
ska’ hem till sitt igen, hon är inte mer än aderton år,
fattig usling.»
Eva reste sig hastigt. »Ack, jag skall gå ut till
henne, jag skall ge henne någonting. Johanna», och
hon slog häftigt armarne om gumman, »— jag är så
lycklig, är det riktigt säkert, att hon bara är aderton år?»
»Nej men fröken», sade Johanna, lika förskräckt
öfver detta plötsliga utbrott af glädje, »ta nu sitt
förnuft till fånga, sätt sig lite igen, mitt lilla gryn, annars
dimper fröken för mig på vägen. Flickan springer inte
bort.»
Men Eva ville nödvändigt ut i köket, ville
nödvändigt ge henne någonting, denna unga lidande
varelse, som kanske var ensam som hon själf.
»Jag vet rakt inte, om jag törs komma fram med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
