Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tror du verkligen, att Gud hjälper i all ting»,
sade Eva, när Johanna kom tillbaka med
vattenkara-finen.
»Det går väl an att fresta på, ifall en kan göra
någonting af egen förmåga», sade JTohanna litet snäft.
»Jag tror inte en kan dra ett enda andedrag, jag, utan
att Han hjälper till, mycket mindre annat.»
»Jag skulle vara lycklig, om jag kunde tro det»,
sade Eva och suckade.
»Om», sade Johanna. »Hur i alla tider kan fröken
reda sig utan att tro det.»
»Ja, det vet jag inte.»
»Nej, jag kan tro det. Men det är just det en
får lof att veta, för rätt nu kan det vara för sent.»
Eva svarade icke.
Johanna gick tyst och pysslade i rummet. Hon
kom sig icke för att gå. Hon hade något på hjärtat.
»Får jag släppa ned gardinen? Det kan väl vara nog
tittadt på snögloppet nu, tycker jag», sade hon.
»Ja, kanhända.»
Men hon stod ännu kvar och skrufvade. »Jag är
bara af simpelt folk», sade hon slutligen, »men nog
vet jag, att jag har en fader i himmelen. Det vore
godt om fröken kunde minna sig på, att hon har en
der också. Ingen behöfver vara ensam, som litar
på det.»
Det var något så vänligt i hennes ton, att Eva
sträckte upp handen emot henne och sade: »Tack,
Johanna!»
»Och så ska’ väl fröken muntra upp kuraget litet.
Fröken ska’ väl till prestgål’n öfver jul.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
