Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon satt der länge, medan solen steg högre och högre.
Slutligen gick hon in för att ta ut koppen. Kvinnan
sof tungt. Kappan hade glidit ned al henne, men Eva
tog icke upp den. Hon hade samma fasa som för ett
lik. Hon kunde icke stanna och se på dietta hemska
ansigte. Hon tog koppen, satte den mekaniskt på
brickan, som hon ställde ut på vedlåren i farstun.
Så satte hon sig åter med händerna i knäet och
väntade.
Hon kunde icke sörja nu, eller känna eller förstå.
Det fick komma sedan. Nu var hon alldeles torr och
tom invärtes, endast med medvetandet att det var något
stort, rundt, oundvikligt, som kom rullande emot henne,
och som hon icke kunde undgå. Det måste komma,
det skulle komma, det skulle rulla öfver henne
obarm-hertigt utan att kunna hejdas. Och nyss förut hade
hon varit så glad. Hvarför hade hon sörjt så mycket
de två sista månaderna — hvad var allt annat emot
detta? Hela hennes natur drog sig tillbaka med
instinktlik afsky. Och så, medan hennes torra, tårlösa
ögon oafbrutet följde visarens gång på väckaruret, kom
hon att tänka på, att hon innerst var aristokratisk.
Ja, det var löjligt, ytterst löjligt, men hon, det der
vidundrets dotter derinne, hon var till sitt sinne
aristokratisk. Det var verkligen komiskt, om något var.
O! den klockan.
Ändtligen hördes då vagnsbuller, hastigt rassel
af hjuL
Hon kände en böjelse att springa ut och ta emot
honom, men det gick icke. Hon satt der som förut med
händerna i knäet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
