Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hon inbillade sig, att hou själv var mycket
ömtålig och nervös och icke tålde vid sjukvård eller
nattvak. Detta gjorde, att Helena fått växa upp för
det mesta i barnkammaren med gamla Brita, förutom
de stunder på dagen, då hon kallades ned i salongen
för att hälsa på pappa. Hade hon haft en yngre
bamsköterska, hade hon nog också haft en gladare
barndom, ty Brita var, med all sin kärlek till henne
och sin omsorg om henne, just icke något muntert
sällskap, och att följa henne ut på några längre turer,
det tillät icke hennes ben, ty hon var halt och hade
svårt för att gå. Men pålitlig var hon och trogen
som guld.
Troligen till följd av sin klena hälsa hade Helena
blivit ett underligt stilla och inåtvänt barn. När
ryttmästaren frågade henne: »Är det ingenting du
önskar, ingenting du vill be mig om att få?» svarade
hon med ett smålöje: »Jag har ju allting, pappa.»
Och det hade hon. Sin egen Ulla häst och sin egen
lilla trädgård, några små land inuti den stora. Men
den tröttnade hon snart vid. »Varför skall jag
plantera och sätta?» brukade hon säga. »Här växer ju
alldeles nog i pappas trädgård.»
Ibland bjöd ryttmästaren släktingar till Stordala,
släktingar som hade barn, »ty», sade han, »Helena
blir ju som en liten gumma så tyst och allvarsam.
Hon behöver jämnårigt sällskap». Men Helena
förstod sig icke alls på lekkamraternas bullrande och
djärva lekar. Sprang hon hök och duva, så blev hon
för det första genast tagen, och så blev hon så
blossande varm och förkylde sig efteråt. Lekte man
motsträvigt för hennes skull sittlekar, så hittade hon
aldrig på några lustigheter som de andra, och lekte
man »änkleken» så fick hon jämt vara änka, ty ingen
ville ta henne och ingen lyckades hon taga. Och
lekte man »kappas om rummet» så stod hon i ringen i
en ständig fruktan att känna ett slag i ryggen och
nödgas springa. Hon visste, att hon aldrig skulle
hinna före någon annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
