- Project Runeberg -  Bland fält och ängar. Berättelse för barn och ungdom /
141

(1908) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

under det hon oavbrutet satt och spann, så kuude
han icke bevara sin låtsade likgiltighet längre.

»Vad går det åt er, mor, ni sitter ju och grinar»,
sade han.

»Åh ja», sade hon, »längtan efter flickungen
känns så tung ibland.» Och mor Anna tog upp
förklädet för ansiktet och snyftade.

Ja, den längtan kunde Olle allt för väl förstå.
Den kände han själv hela dagen igenom. Men det
var icke slut med det.

»Och så är jag så rädd för dig också, Olle»,
fortsatte modem ännu snyftande. »Härom kvällen
var du ute så sent med nämndemans drängar — »

»Jag stod bara och såg på dansen ett tag»,
sade Olle.

»Men jag är så rädd, att di ska förleda dig till
något ont, för det år inte bara dans vid sådana där
tillställningar, utan superi och slagsmål. Och i dag
kommer du hem och ser töcken ut i syna. Hur ska
det gå med dig, om du inte kan lägga band på ditt
häftiga humör?»

Hon såg upp på Olle med sina förgråtna ögon
och ett ängsligt uttryck i ansiktet.

Men då var det, som om Olle med ens fått
klart för sig, att han försummat henne de sista
veckorna, att han gått och varit otålig invärtes och
tyst och trumpen utvärtes. Samvetet slog honom,
han gick fram till henne, sköt undan spinnrocken
och ställde sig bredvid henne.

»Mor», sade han, och i en hast försvann det
barnsliga ur hans drag, och han stod där framför
henne med något allvarsamt över sig, som gjorde
honom så lik fadera, »du skall inte vara så där
ängslig för mig. Jag lovar dig, att du aldrig, aldrig
mer skall behöva gråta för min skull. Ser du», och
här böljade hans läppar darra, »far viskade åt mig,
att jag skulle bli till glädje och hjälp åt mor — och
det var det allra sista han sa. Om jag nu försummat
mig, mor, så förlåt mig. Hädanefter vill jag aldrig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:13:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kafaltang/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free