Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och gräset växte, det lövades allt mer, barnen
arbetade gemensamt som förut, och så skulle kreaturen
på Stordala släppas ut på bete.
Det var någonting, vari hela huset deltog. Olle
och Mina voro särskilt inbjudna att vistas vid
herrgården hela dagen.
O! s& lustigt det var att se på, när hela skocken
av kreatur släpptes ut ur den ofantliga ladugården,
värs dörrar stodo vidöppna. Först var det ett stretande
att förmå den främsta kon att gå ut. Förskräckt av
solskenet och det myckna folket framför samt av
föspojkama och pådrivame bakefter, vred hon och
vände sig, stretade emot och snubblade med föttema,
till dess hon, ryckt i homen framifrån och slagen
bakifrån, måste giva med sig, och nu i stället rakade
av utför den lilla stenlagda backen, som ledde upp
till ingången, med en sådan fart, att pigorna måtte
släppa tag. Hon möttes av stormande jubel från de
församlade drängarne. Men efter henne ville alla ut
på en gång, och det blev formlig trängsel i dörren.
Det var ett bölande och ett råmande, så man kunde
bliva lomhörd. Och s& sattes marschen i gång,
drän-garae med piskor, och dejoma med långa spön,
varmed de drevo boskapen tillsammans utför gatan
och ut på landsvägen. Ryttmästaren var i hagen
på förhand, men barnen kommo sist. En stund efteråt
kommo ladugårdskarlame med de båda tjurarne bundna
med rep. Tor var gammal och Vulkan var ung,
men lika fruktansvärda sågo de ut båda två.
Det glänste i solskenet av kossornas röda, breda
ryggar och oxarnes bruna välryktade skinn. Men
sedan barnen sett sig mätta på kvigornas muntra
hopp, började de leka hök och duva under
häng-björkama. Hans och Hugo voro med, och glädjen
stod högt i sky.
Ryttmästaren hade gått upp på en höjd för att
överskåda scenen, och man kunde se honom avteckna
sig mot himlen, där han stod ensam stödd mot sin
käpp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
