Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
det stackars kreaturet och såg hjälplöst ut. Ofta var bindningen
så illa utförd, att stora sår skuros upp av bindslena vid horn-
fästet. »Klumpning» utfördes genom att binda en stor träklump,
liknande en ångares frihult, om halsen på djuret att släpas efter
marken mellan benen. Detta ideliga, mödosamma släpande
hindrade naturligt nog i mycket hög grad djurets rörelse-
förmåga. På hästar uppband man med ett rep om halsen ena
framfoten, så att den ej nådde marken utom när hästen betade.
Fåren >»hällades>, d. v. s. fram- och bakben fastbundos, ett vid
vardera ändan av en fotslång träbit. Och sedan var det för
deras vidkommande slut med att hoppa. Svinen, som ju också
gingo lösa och fria och självförsörjande på vägar och gårdar,
försågos med en triangelformad klave om halsen. De hoppade
nämligen icke, men de hade i stället en desto mera obetvinglig
lust för att förstora smärre öppningar i gärdesgårdar, grindar
och staket och på så sätt tränga sig igenom. Det gick tills
klavens hörn tog emot, men sedan sutto de där och kunde
icke annat, högljutt tillkännagivande sin förtrytelse över miss-
lyckandet. Detta har givit upphov till ordstävet: »Skrika som
en gris i en gärsgård>.
Skogen såsom inkomstkälla var då av en långt mindre bety-
delse än nu, ty avsättningsmöjligheterna voro på långt när
icke de samma. Det var huvudsakligast bjälkar och stora mast-
träd, som voro av någon nämnvärd betydelse till försäljning.
Förnämsta avsättningsorten var Kalmar, dit man körde en vir-
kesfora då och då, varvid man även passade på att hemköpa =
någon förnödenhet, som icke kunde erhållas på närmare håll.
För stora mastträds framforsling ur skogen använde man
ursprungligen en >»vagel», vilket var en slags släpa. Vagelens
medar voro framtill sammanfogade i en plogliknande spets.
På grund härav kunde den även i sidoled glida undan från
stubbar och stenar, vilket var till stor fördel vid transport av
långa tunga stammar i svår terräng. Men för att vagelns
rörelsefrihet ej skulle bli för mycket inskränkt, fick den därpå
placerade stamändan icke bindas allt för hårt och stumt. Passe-
rades så ett litet backkrön for naturligtvis stammens främre ända
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
