Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
Särskilt under de senare årtiondena hava förhållandena varit
allt annat än tillfredsställande, detta beroende på många
orsaker: ett utvidgat maskinellt bedrivet jordbruk, som icke vill
se gravhögar på fälten, där de hindra traktorernas och
slåtter-maskinernas fria väg, det moderna vägväsendet, uppväxandet
av stora villasamhällen i närheten av städerna, där de komma
i kontakt med gravfält o. dyl. Ett effektivt fornminnesskydd
är nu mer än någonsin på sin plats, och den nuvarande
energiske och målmedvetne riksantikvarien satte genast vid sitt
tillträde till ämbetet in sin auktoritet på åstadkommandet av
ett dylikt. Det visade sig dock ganska snart, att det svenska
fornminnesbeståndet icke på långa vägar var tillräckligt känt
och den viktigaste grundvalen för en ordentligt organiserad
fornminnesvård var givetvis, att man först och främst kände
till vad som borde skyddas landet runt. Så tvingade sig
grundliga inventeringsarbeten fram. Kalmar Läns
Fornminnesförening var en av de allra första landsortsinstitutioner, som
intresserade sig för detta. Redan på 70-talet hade Föreningen
lämnat anslag till en intresserad amatör, R. Sidén, som
genomreste länet, avtecknande fornlämningar och kyrkoruiner, och
på 80- och 90-talen hade smärre sådana arbeten utförts av
arkeologen, Rektor Hans Hansson, samt av Lektor Bæhrendtz.
Men dessa tidigare arbeten voro endast ansatser, icke av det
metodiska slag som de senare årens inventeringar. Början
gjordes med det fornminnesrika Öland. Här hade nämligen
förhållandena blivit särskilt svåra. Den stora mängden av öns
utomordentligt vackra och intressanta fornminnen ligga som
bekant på de grusåsar, som åtfölja landborgarna. Dessa åsar
utgöra därjämte öns enda tillgångar av väggrus och följden
blev, att överallt på ön svåra skador vållades gravfälten
åsarnas vackra linjer sönderbrötos genom mängden av utan
planmässighet upptagna grushålor, de ståtliga resta hällarna
störtade i många fall ner i grustagen, forngravar med skelett
och gravgods blottades och förstördes utan att anmälan därom
gjordes till länsstyrelsen. För att vinna en överblick över
förhållandena startade Föreningen år 1925 i samråd med Läns-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
