Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
»Sankt Kristoffer». Efter ett kortare avtynande fick varvet under Gustaf
Adolfs tid, då flottan förnyades, en glanstid — av de 21 fartyg med vilka
Gustaf Adolf avseglade från Elfsnabben till Tyskland voro icke mindre
än 6 av de större skeppen byggda i Västervik. Varvet hade under 1600-
talets förra hälft av Kronan upplåtits till privata arrendatorer, och år 1646
till det s. k. Västerviks Skeppsbyggnadskompani. Samtidigt med bygget
för Flottans räkning skedde väl redan tidigt bygge även av kofferdiskepp
och Västerviks egen handelsflotta växte säkert. På 1570-talet uppges
staden äga 6 fartyg och 1674 är antalet större fartyg 11; vilka bära följande
för tiden typiska namn, Västervikiske Hjorten, Charitas, Svanen, Förgylte
Pelican, Jägaren, Förgyllte Äpplet, Hwijta Dufwan, St Johannes (2 stycken)
Bunteko, Falcken, St Jacob — sannolikt hade de galjons- eller spegel-
sniderier i överensstämmelse med dessa namn. Under Karl XII:s krig
sjönk Västerviksflottans numerär ner till praktiskt taget ingenting, men
kring 1700-talets mitt blomstrade rederi- och varvsrörelsen åter upp, i
samband med den allmänna ekonomiska uppryckningen i landet. År 1745
bildades exempelvis ett nytt varv av ett bolag med borgerskapet som
delägare; detta var det Stora Varvet, beläget vid södra ändan av Skeppsbron.
Här sträcktes en mängd kölar och det ena ståtliga skeppet efter det andra
lämnade bädden — i genomsnitt byggdes tre fartyg årligen. År 1760
kom varvet i släkten Dichmans ägo. Årtiondena efter 1750 blevo en
verklig glanstid för Västerviks sjöfart: år 1781 gingo t. ex. icke mindre
än 8 fartyg härifrån till Medelhavet och 1782 omtalas 6 »Spaniefarare»>.
Krigen vid 1800-talets början hämmade visserligen sjöfarten och mer än
en Västerviksskuta kapades av danskarna. Men när lugnet åter inträdde
kom det flitiga Västervik snart igång igen och 1847 kunde en förf. skriva:
>Stockholm, Göteborg och Västervik äro de städer i Sverige, som stå i
mesta anseende för sitt skeppsbyggeri». Det timrades för fullt på varven,
och de stolta seglarna lämnade då och då Skeppsbron för att gå ut på
långturer: det hade mer och mer blivit vanligt, att man nu gick ut för att
segla från den ena främmande hamnen till den andra med de frakter man
kunde få, och på detta sätt kunde det ofta förflyta flera år innan fartyget
inlöpte i hemstaden igen. Ett av alla tiders mest berömda Västerviksfartyg
var skeppet Indien, byggt i Västervik 1863, vilket detta år avgick på en
resa som kom att vara i 8 år.
Museets bildsamling visar många av dessa stolta fartyg från 1800-talets
mitt och senare del, nästan alla byggda på stadens olika varv. Här byggdes
också 1836 skrovet till ett av våra tidigare ångfartyg, Gotland, vilket gjorde
regelbundna turer mellan Stockholm, Västervik och Visby. Ångfartygen
kommo så småningom att revolutionera hela sjöfarten och de stolta seglarna
måste vika i konkurrensen. Varven tystnade i Västervik. Men stadens flotta
är dock ännu i dag en av de största i landet.
Från 1500-talets Slottsholmsvarv hade skeppsbyggeriet under tidernas
lopp sträckt sig ut längs allt vidare del av stadens stränder. Omkring 1800
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
