Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
Med den stora användning som tennet ägde i hem och hushåll i gammal
tid, innan ännu porslin och glas kommit i allmänt bruk, var tenngjuteriet
ett yrke av stor betydelse. Kring mitten av 1800-talet hade dock tenneti
stort sett spelat ut sin roll. Dryckeskannor och skålar, fat och tallrikar,
skedar, ljusstakar voro yrkets viktigaste produkter. Redan på medeltiden
fanns gott om tenngjutare i Sverige, men i Västervik är ingen känd före
1600-talets slut, då en Jöns Israelsson erhöll tillstånd att slå sig ner här,
1671. Han är kanske identisk med den »kannegjutare» som omtalas 1688.
I början av 1700-talet hade en Jakob Frisk sin verkstad här, och senare
under 1700-talet nämnas Lundberg, Brun, Ringeltaube och Bauman.
Tennsaker äro nästan alltid försedda med stämplar, ibland ganska många.
Där förekomma alltså stadsstämpel och mästarstämpel, årsbokstav och
kontrollstämpel. Den nu gällande årsbokstavsserien började 1759 med
bokstaven A (B = 1760, C = 1761, A2 = 1783, A3 = 1807 etc.) Även
tidigare funnos årsbokstavsserier, ehuru icke gemensamma för hela riket.
Kontrollmärket består sedan 1752 av en sköld med tre kronor. Såsom
kvalitetsmärken förekomma dessutom de s. k. ros- och ängelstämplarna.
Det finaste tennet är det s. k. fyrstämplade, som har stads- och mästar-
stämplarna fördubblade, dessutom ofta både ros- och ängelmärkena. En
del tennsaker ha ända upp till 9 stämplar. Stämplingen vittnar om en
noggrann kontroll över tenngjutarna och deras produktion, vilken följaktligen
också står på en mycket hög nivå.
(Om tenn, se Löfgren, Det svenska tenngjutarehantverkets historia).
Skomakeri, sadelmakeri, handskmakeri.
Skomakeriet var ett av gamla tiders viktigaste yrken och
mycket tidigt samlade sig skomakarna i stora och mäktiga
skrån. All den skoproduktion, som nu utföres av fabriker,
ägde rum i skomakarverkstäderna, vilka sysselsatte stort antal
gesäller och lärlingar. Vid 1700-talets början funnos t. ex. i
Västervik 7 verkstäder, varav tre arbetade, som det heter, »på
tyska maneret med rand>, och de övriga på »svenska med
becksömsarbete> — dessa benämningar antyda de två viktigaste
sätten att göra skor. I senare tider ha fabrikerna övertagit till-
verkningen av skor, och skomakaren får nöja sig med lagningen.
I äldre tid gjordes skodonen efter provning och mått och mästaren
tillskar en läst som passade. Syningen skedde för hand; allt arbete skedde
vid »skodisken» över vilken den för yrket typiska glaskulan, »skenkulan»>,
hängde, för att koncentrera det sparsamma ljuset. Till verktygsuppsätt-
ningen höra knivar och »skärbräde», syl, nålar och tråd, »fumlar», med
vilka klackar och sulor putsades, »spannremmen» med vilken skon fasthölls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
