Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
höst med yxor och stenar slagit omkull en svensk bonde,
Håkan i Spjutatången, vilken gått och tagit bast på den svenska
sidan om landrenen. Då Håkan reste sig igen, hade en av
blekingarna tagit upp sin stålbåge och skjutit honom bak i
ryggen, så att han blivit ofärdig.
På dansk sida hade man emellertid icke förblivit overksam.
Redan i februari 1553 beordrade Kristian III de danska läns-
männen i gränslandskapen att undersöka, vilken orätt som på
gränsen tillfogats danskarna.!) Kort tid efter den svenska gräns-
synen verkställde en av den danske länsmannen Verner Parsbergs
fogdar en ny gränsundersökning, varvid den svenska synen
förklarades >vara om inthet>, och den danska pretentionslinjen på
flera ställen drogs på ett väsentligt avstånd från den svenska.”)
Den dänske ståthållaren på Lundegård i Skåne, Sti Pors,
gjorde därvid gällande, att svenskarna under sin synegång gjort
ett nytt >»landeskell> innanför det rätta landamärket, >som
kongher, herrer och förster haffue gaatth och giortth for
manghe hundretth aar siiden>. Det är ett intressant vittnesbörd
om, att minnet av en tidigare gränsgång ännu kvarlevde,
kanske i detta fall förmedlat genom Skånelagens uppgifter. —
Ett landsting ägde också rum nere i Ronneby. Där beklagade
sig då flera blekingebönder, att de blivit av med en del marker
nere vid gränsen på grund av Nils Birgerssons synegång.”)
Den svenske fogden i Möre visste väl vad som försiggått
vid tinget, där han haft sina hemliga kunskapare. Han kunde
därför inberätta till sin konung, att blekingarna vid livsstraff
blivit förbjudna att överträda den rätta gränsen, vilken dock för-
visso icke alltid överensstämde med den svenska uppfattningen.
Gustav Vasa var emellertid icke hågad att gå alltför hårt
fram. Med hänsyn till >synnerliga orsaker> bestämde han, att
man ännu en tid borde se genom fingrarna med vad som
1) Kaneelliets brevboger 1551—355, s. 216 o. 218.
2) Gustav I:s reg. 1553, s. 545.
3) Danska riksarkivet, Danske Kancellis Arkiv; Indleg, Verner Parsberg
till Kristian III, 23 mars 1553. Jfr F. Lindberg, »Upprorsledaren Jon Anderssons
öden efter Dackefejden», Hist. tidskr. 1934, häft 1, samt förf:s uppsats om
samma ämne i ett följande häfte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
